Ledarkrönika I väntan på rättegången gentemot terroristen Rakhmat Akilov, framkommer nu allt fler uppgifter som tyder på att han var långt mer än en ”bara” en förvirrad massmördare. Även om många uppgifter i medierna bör tas med en nypa salt, förefaller Akilov ha odlat vissa – direkta eller indirekta – kontakter med Islamiska staten. Som terrorist framstår han som en medelmåtta, men även en klen intelligens kan ställa till med katastrofer. Hur ska vi skydda oss mot dylika våldsmän?

Frågan ställs av många, men är egentligen felformulerad. Vi bör inte tala om hur vi ska skydda oss – utan hur vi ska besegra fienden. Visst kan det behövas allt från större stenlejon till fler övervakningskameror och poliser med tyngre beväpning. Men denna diskussion handlar i stor utsträckning om defensiva åtgärder. Inte om nästa offensiv.

Debatten har tagit fart efter IS fall. För så är det – åtminstone om man med Islamiska staten menar ett av jihadisterna fysiskt kontrollerat territorium. IS finns förstås kvar, men organisationen är mer än försvagad. Den har förlorat förmågan att uppträda som stat, dess krigare har i de flesta fall dödats, tillfångatagits eller skingrats för vinden. Det är av större betydelse än man kanske kan tro.

För i den Islamiska statens apokalyptiska världsbild skulle detta egentligen inte ha kunnat inträffa. Deras så kallade kalifat var, enligt de egna uppfattningarna, förvisso början på världens slut – fast inte på det här sättet. Kalifatet skulle bli mer än en parentes, den skulle inte gå under genom i grunden ganska konventionella militära offensiver. Ändå har just detta inträffat.

Nederlaget är enormt demoraliserande och inga utländska proselyter söker sig längre till fronten i Syrien. Propagandasändningarna har blivit allt mer oregelbundna eller helt försvunnit. Och många har alltså mist livet. Martyrskapet må hyllas bland extremislamisterna, men en död terrorist uträttar inte något – varken där eller här.

Detta innebär inte att hotet upphört, tvärtom kan risken för terrordåd i det korta loppet faktiskt ha ökat till följd av kalifatets sammanbrott. De som drömmer om herostratisk berömmelse som massmördare, vet just inte riktigt vad de ska företa sig. Många är förvirrade, men också bittra och (om möjligt) mer hatiska än någonsin. Därtill lyckas åtminstone en rännil av IS-krigare på ett eller annat sätt återvända till sina gamla hem. Inte minst gäller det i länder som Sverige, med en slapp och naiv syn på terrorismens natur. De som åker tillbaka är i bästa fall så demoraliserade, att de inte längre utgör något större hot. Men andra vill säkert hämnas och dödsdriften kan rentav förstärkas av att det till synes inte finns någon annan framtid än också de mest meningslösa självmordsattacker för dem.

Allt detta gäller emellertid på kort sikt. Utan tydliga internationella förebilder, utan utländsk ledning och – inte minst – kapital bleknar de apokalyptiska visionerna. Jihadisterna har än en gång misslyckats.

Och allt tack var en, eller snarare flera, framgångsrika militäroffensiver i Syrien och Irak! Det är inte någon enhetlig koalition och de olika aktörerna har ofta agerat i konflikt med varandra. Civilbefolkningen har inte sällan kommit i kläm. Men till sist var det viljan att besegra Islamiska staten, inte bara försvara sig, som fällde avgörandet.

Anfall är som bekant ofta bästa försvar. Det gäller mentalt och politiskt, polisiärt och militärt. Vi i väst måste försvara oss mot all radikal islamism på hemmaplan, men också bekämpa densamma aktivt och angripa terrorismens fästen på bortaplan. Om vi bara vill, kommer vi att segra.