Ledare 2017 var året då Donald Trump tillträdde som amerikansk president, Storbritannien fattade det formella beslutet att lämna EU och Frankrike röstade fram Marine Le Pen som ny fransk president. Fast det senare inträffade, som bekant, aldrig. Med ömsint känsla för sitt revolutionära förflutna valde Frankrike istället utmanaren Emmanuel Macron till sitt statsöverhuvud.

Le Pen må ha spelat skickligt på många patriotiska strängar, men melodin fick till sist för mycket klagosång över sig. Fransmännen är naturligtvis (med rätta!) stolta över sitt land, men just därför kunde de i längden inte svälja ett budskap som skulle göra nationen mindre på alla sätt och vis. Frankrikes ära kunde helt enkelt inte tillåta det.

Istället valde Frankrike Macron. Den yngste statschefen sedan en viss Napoleon Bonaparte påvisade att när den franska nationen står inför svåra utmaningar, förmår den alltid föda de ledargestalter som nöder kräver. Fast historiens facit sitter vi inte inne med och Minervas uggla flyger som bekant först i skymningen.

Macron är ung, dynamisk och tillräckligt djärv för att föreslå ett mer (inte mindre!) integrerat Europa i en situation där inskränkt nationalism och ”kleinstaaterei” breder ut sig, samtidigt som ett i många nationer allt mer andefattigt politiskt etablissemang agerar defensivt och håglöst. I jämförelse med sin bleke företrädare i Élyséepalatset Francois Hollande har Macron redan visat sig utomordentligt presidentiell.

Otroligt populär som nyvald president, sjönk visserligen hans popularitet strax som en sten, för att emellertid lika snabbt skjuta iväg uppåt de senaste månaderna. Det är med andra ord svårt att stå riktigt likgiltig inför Macron och det förhållandet gynnar alltid en fransk president.

Utmaningar finns det mer än nog av, i synnerhet under 2018 då nya, omfattande och mer eller mindre impopulära åtgärder väntar arbetsmarknadspolitiken. Macron har dock parerat hittillsvarande missnöje och kan också notera hyggliga tillväxtsiffror. Allvarlig var dock sommarens kalabalik, efter att Frankrikes ÖB Pierre de Villiers lämnat sin post i protest mot försvarets otillräckliga finansiering. I denna och andra frågor måste Macron ännu leva upp till sin ambitiösa retorik.

Det finns alla skäl att önska honom lycka till – inte minst i Berlin. Mer än någonsin är det fransk-tyska partnerskapet fundamentalt för Europas framtid. Räkna med att Élysée-fördraget mellan Charles de Gaulle och Konrad Adenauer 22 januari 1963 kommer att uppmärksammas särskilt mycket just i år.