Ledarkrönika På onsdag fyller Finland 100 år jämnt som fri och självständig nation. Men jag misstänker att firandet kommer att vara ganska dämpat. När Norge firade 100 som självständig stat 2005, skedde det mot en fond av glad nationalistisk yra. I Sverige är det svårt att förstå vad det innebär att inte vara fri. Norge och Finland däremot har fått kämpa för sin frihet. Ändå finns det ett drag av bittra lärdomar i det finska fallet, som saknas i Norge. Då är ändå den norska närtidshistorien nog så svår, med tysk ockupation under andra världskriget.

Men norrmännen var enade i sitt motstånd. Även om Vidkun Quisling inbillade sig någonting annat var tyskvännerna lätt räknade på ena handens fingrar.

Finnarna var också enade under världskriget, som kostade nationen närmare 100 000 döda. Men i sin senare fas – fortsättningskriget – var Finland allierat med Tyskland och i den slutliga freden förlorade man större delen av Karelen, inklusive storstaden Viborg. Och medan Norge ganska fritt kunde välja sin politik under efterkrigstiden, påtvingades Finland ett samarbete med Sovjetunionen.

Framför allt hade emellertid de finska födslovåndarna varit mycket svårare än de norska. Självständighetsförklaringen 6 december 1917 garanterade varken suveränitet eller nationell sammanhållning. Först skulle Finland genomlida ett fruktansvärt inbördeskrig.

Finland var efter den ryska erövringen 1809 ändå inte en del av det egentliga Ryssland, utan ett självstyrande storfurstendöme under den ryske tsaren. Det var först decennierna runt förra sekelskiftet som Finland påtvingades en förryskningspolitik, som mötte brett folkligt motstånd. Det skulle emellertid krävas ett världskrig – det första – innan de reella möjligheterna till en utbrytning yppade sig.

Det var svårt att tillämpa rysk värnplikt i Finland på grund av det folkliga motståndet, samtidigt som nästan 2000 unga finnar sökte sig till tysk utbildning i den särskilda 27:e preussiska jägarbataljonen. Andra gjorde emellertid rysk tjänst, till exempel en viss Gustaf Mannerheim, vars militära karriär hade börjat redan innan kriget. Mannerheim befordrades till generallötjnant strax efter den ryska februarirevolutionen 1917.

Februarirevolutionen var början på kaos och sönderfall som naturligtvis också påverkade Finland. Förutom att livsmedelsförsörjningen försvårades, spred sig anarki då den ryska statsmakten krackelerade. Samtidigt som den finländska politiken gick i riktning mot självständighet, ökade de sociala spänningarna i ett land där klassmotsättningarna på många sätt var skarpare än i Sverige. Frikårer sattes upp till både höger och vänster, och det var de förra som utgjorde grunden för den finska försvarsmakten när självständigheten utropades i december. Även om den finska socialdemokratin i grunden inte varit särskilt revolutionär, hade densamma radikaliserats – i synnerhet efter den ryska oktoberrevolutionen. Få men med visst inflytande inom arbetarrörelsen krävde de finska bolsjevikerna en revolution efter sovjetrysk modell.

På kvällen 26 januari 1918 tändes en röd lampa på tornet till Folkets hus i Helsingfors. Det var signalen till uppror. Helsingfors rödgardister utropade en sorts sovjetrepublik med egen regering. Revolutionen spred sig snabbt i det industrialiserade södra Finland, medan den konservativt dominerade demokratiska regeringen upprättade sitt högkvarter i det ”vita” Vasa. Inbördeskriget var ett faktum.

Tack vare materiell rysk hjälp gick kriget inledningsvis de rödas väg, men bristen på god ledning och utbildade soldater tog snart ut sin rätt. De vita led av samma problem, men två faktorer fick avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen. Dels jägarsoldaterna som i de flesta fall nu återvände till hemlandet. De var relativt få, men välutbildade och utgjorde kärnan i det vita försvaret. Dels och framför allt återvände också Mannerheim till sitt Finland. Som överbefälhavare skulle han visa sig vara ett strategiskt geni.

Båda sidor ägnade sig åt terror. Ofta var densamma resultatet av enskilda förbands och soldaters agerande, men politiken motarbetades knappast från högre ort. Den röda terrorn var i själva verket en integrerad del av krigföringen och inbegrep bland annat mord på politiker, landägare och storföretagare – men också bland andra lärare och präster.

I den meningen var den vita terrorn en reaktion på den röda – men kostade långt fler människor livet. Framför allt avrättades tusentals rödgardister godtyckligt som landsförrädare efter summariska rättegångar.

I början av april återerövrades det strategiskt viktiga Tammerfors. Därefter befann sig de röda i mer eller mindre ständig reträtt och med tysk hjälp föll Helsingfors i de vitas händer senare samma månad.

Också svenskar deltog under frihetskriget. Efter att en koalitionsregering av liberaler och socialdemokrater tagit över den svenska regeringsmakten under hösten, fanns det visserligen inte längre något potentiellt stöd för annat än fortsatt svensk neutralitetspolitik. Svenska folket var något delat i stödet till den lagliga regeringen i Vasa, men långt fler sympatiserade i praktiken med de vita än de röda – och en frivilligbrigad om närmare 1000 man sattes upp. Densamma spelade en inte oväsentlig roll redan under återerövringen av Tammerfors, samtidigt som Sverige inte var mer neutralt än att vi intervenerade militärt på Åland.

I maj kollapsade det röda upproret definitivt. Den ursprungliga tanken på att göra Finland till en monarki med den tyske prinsen Friedrich Karl materialiserades däremot aldrig, på grund av det tyska nederlaget i världskriget. Istället blev Kaarlo Juho Ståhlberg republikens förste president.

Inbördeskriget hade kostat över 30 000 röda och närmare 6 000 vita livet, men siffrorna tar inte hänsyn till att många civila också dog genom hungersnöd och sjukdom – som följd av eller förstärkt av kriget. Medan de röda ofta inte tog några fångar (de avrättades istället), satte de vita upp läger där många fångar dog av sjukdomar och svält. Den finska arbetarrörelsen var tillfälligt krossad och många arbetare kände bitterhet både gentemot de vita och de ”egna” röda. De senares politiska ledning flydde dessutom till Petrograd, där de skulle göra sig påminda som pålitliga Stalin-lakejer under finska vinterkriget 20 år senare. Samtidigt som det röda fotfolkets lidande länge var en blind fläck i finsk samhällsdebatt, förstärks snarast tragedin av att inbördeskriget också var ett ”nödvändigt” frihetskrig. En röd seger hade förmodligen förvandlat hela eller delar av Finland till en kommunistisk diktatur och sovjetisk lydstat – eller rentav en integrerad del av Sovjetunionen.

Under sådana omständigheter förstår man om finnarna i övermorgon väljer att fira sin självständighet under strama snarare än glättiga former.