I måndags presenterade regeringen ett sällsynt illa genomtänkt förslag om ensamkommande. Den som redan fått sin asylansökan prövad och fått avslag, ska helt enkelt kunna prövas igen. Trots att de funnits inte ha asylskäl. Regeringen kunde inledningsvis inte svara på varken hur många personer som skulle omfattas av den nya lagen eller vad det skulle kosta. Ett sent påkommet hastverk, alltså.

Det nya förslaget är en fortsättning på den starkt kritiserade gymnasielagen. Lagen är komplicerad och dålig kompromiss mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Lagen har den egenheten att den tvingar handläggare hos Migrationsverket bedöma betyg och studieresultat och sätter lärare i en extremt utsatt position eftersom deras betygssättning kommer påverka huruvida en elev får stanna i Sverige eller inte. Lagstiftningen är alltså i ett steg ogenomtänkt och i ett annat oetisk.

Så sent som den 10 november sa Stefan Löfven att om ett nej inte är nej i asylsammanhang, saknar Sverige en ordnad flyktingpolitik. Bara veckor senare föreslår han alltså att frångå den principen. Statsministern har där helt rätt: Genomförs förslaget saknar Sverige en ordnad flyktingpolitik. Förslaget kommer bara veckor efter att Riksrevisionen sågat mer än ett decenniums migrationspolitik i Konsekvensanalyser inför migrationspolitiska beslut. Resultatet är inte vackert.

Det ger vid handen en politik som inte fungerat. 2004 kom 388 ensamkommande barn till Sverige. 2013 hade det ökat med närmare tio gånger till 3850, för att nå hela 35 000 2015. Under undersökningsperioden 2004-2015 pekar Riksrevisionen på att antalet asylsökande fram till flyktingkrisen ligger still i samtliga EU-länder förutom fem, där det ökar med tio gånger. Vidare beskrivs hur budgetposterna för migrationsrelaterade kostnader ökar med 500 procent från 2004 till 2015.

Vad görs då för att hantera detta när regeringen lägger fram migrationspolitiska förslag? I princip ingenting. Riksrevisionen har granskat 26 migrationspolitiska propositioner. 11 saknar helt en bedömning om migrationsvolymen alls påverkas. 11 tror att propositionen kommer leda till oförändrad eller minskad migration. 16 saknar helt bedömning av kommunernas kostnad. 16 tror att förslagen har ingen eller marginell påverkan på statsbudgeten. Endast sex av 26 propositioner tror att kostnaden eller volymen kommer öka, trots att både kostnad och volym ökat kontinuerligt under dessa år.

Riksrevisionen har granskat förslagen mot bakgrund av den svenska kommittéförordningen (1998:1474), som finns till för att säkerställa att exempelvis statliga offentliga utredningar ska hålla hög kvalitet. Det gör inte de migrationspolitiska förslagen. Riksrevisionen skriver att ”statens utgifter på området har ökat under flera år och allt mer överskridit de långsiktiga prognoserna”. Endast en av 26 propositioner hänvisar till en beräkning av effekterna av förslagen i propositionen. Det är otänkbart att ett annat politikområde skulle behandlas så här ansvarslöst.

Migrationsöverenskommelsen som ingicks 2015 har skadskjutits sedan dess genom avsteg och undantag. Det lever idag mellan 20 000 och 50 000 personer gömda i Sverige idag. Dessa fick med regeringens förslag flera nya skäl att fortsätta leva i samhällets skugga. Regeringen underminerar sina egna myndigheters återvändandearbete. Det är dags att sluta borra hål i den migrationspolitiska schweizerosten.