Svenska folket dricker för mycket. Vi röker alldeles för mycket också. Och äter för mycket socker. Vi delar upp vår föräldraledighet fel och kör för mycket bil. Vi flyger för mycket. Vi kollar på fel sorts porr. Vi äter för mycket kött.
Till råga på allt är vi dessutom för snåla för att vilja ge staten alla våra pengar och är inte i närheten av tillräckligt tacksamma över den fantastiska skola, sjukvård och äldreomsorg som vi kan avnjuta helt avgiftsfritt.
Inte konstigt att våra politiker håller på att tröttna på oss.
För ett par veckor sedan krävde ett flertal tjänstemän och politiker en ”haverikommission” för att granska hur ”samhället” kan tillåta porr som inte är ”feministisk eller jämställd” (DN Debatt 14/10). Regeringen har samtidigt tröttnat på att företagare anställer personer med fel kön – det ser så dåligt ut i statistiken – att den vill försöka tvinga dem.
Tidigare i veckan proklamerade infrastrukturminister Anna Johansson (S) att ”bensinen är för billig”, vilket gör att gemene man har råd att åka bil när man egentligen bör gå, cykla eller åka kollektivt. Kanske för miljöns skull, kanske för att lämna mer plats på vägen åt den statsrådsbil med chaufför som varje morgon levererar Johansson till hennes jobb i centrala Stockholm.
Den gemensamma nämnaren för denna typ av utspel är att våra politiker ofta har en vision för Sverige som inte bara handlar om samhället, utan om människorna i det.
En miljöpartist ser helst att vi alla är veganska grönavågare i harmoni med Moder Jord, men om vi nu nödvändigtvis måste bo i en iPhone 7 på Södermalm är det okej så länge vi handlar ekologiskt. Liberalerna vill att Sverige ska befolkas av kosmopolitiska storstadsmänniskor med huvudet fullt av finkultur och inte en tanke på att dela ojämnt på föräldraförsäkringen. Det får vi däremot göra för den typiska kristdemokraten – så länge vi har en praktisk kärnfamilj, är livrädda för marijuana och aldrig tittar på porr. Sverigedemokraterna ser gärna att alla äter fläsk, gråter sig till sömns över det förlorade folkhemmet och helst inte kan fler språk än svenska och svengelska.
Och så vidare.
En nödvändig förutsättning för välfärdsstaten är nämligen att alla, eller åtminstone en övervägande majoritet, vill samma sak. Om alla strävar efter samma mål kommer få att invända när staten spenderar en enorm del av deras pengar på att uppnå det. Om en stor grupp vill något annat riskerar missnöje att uppstå. De flesta politiker vill förändra samhället, men för att lyckas behöver de förändra folket. Så vad ska de göra när människor envisas med att vilja leva sina liv på sitt eget sätt?
Efter folkupproret i Östtyskland 17 juni 1953 skrev poeten Bertholt Brecht en berömd dikt, ”Lösningen”. Den slutar så här: ”…folket hade förverkat regeringens förtroende / och kunde bara vinna det igen / genom fördubblat arbete. Vore det då inte enklare för regeringen / att upplösa folket / och välja ett annat?”