Ledare I dag, den 17 maj, firar norrmännen sin nationaldag. Då hörs sången ”Norge i rött, vitt och blått” över berg och fjordar, städer och bygator. Och den sången kan symbolisera två saker. För det första är den ett exempel på hur norrmännen har fått kämpa för det egna landet – sången censurerades av den tyska ockupationsmakten under andra världskriget och spreds i stället med förbjudna flygblad. För det andra visar sången på det nära kulturella bandet mellan Norge och Sverige. ”Norge i rött, vitt och blått” har tagit melodin från den svenska Obligationsmarschen – en visa komponerad för att uppmuntra till köp av försvarsobligationer på 1940-talet.

I den svenska versionen uppmanas ”baroner och täta patroner” att tömma sina spargrisar för att köpa statens obligationer. I den norska besjungs i stället studenter som har kämpat för sitt land och nu vill klä det i rött, vitt och blått. Det är därmed två helt olika verkligheter som det sjungs om, till samma melodi.

På sätt och vis är de olika versionerna av sången talande för relationen mellan Norge och Sverige. Det är två länder som har många grundläggande likheter, men där uttrycken skiljer sig åt. Redan i intresset för vad som sker på andra sidan riksgränsen märks en skillnad.

I den norska nyhetsrapporteringen beskrivs det ofta vad som sker i Sverige. Men i Sverige finns inte samma intresse för grannlandet.

En viss ändring har dock kunnat skönjas de senaste åren. Nu framhävs Norge allt oftare som ett landsbygdspolitiskt föredöme. I landsbygdsfrågor har de svenska politiska partierna och den parlamentariska landsbygdskommittén blickat mot Norge. SVT Nyheter (26/9 2016) har rapporterat: ”Svensk glesbygd dör – medan norsk blomstrar”.

Är då den här utvecklingen början på en ökning av kunskapen om vad som sker i grannlandet i väster? Inte nödvändigtvis.

När Sverige ska lära av norsk landsbygdspolitik är problemet samma gamla ointresse – bilden vi målar upp är onyanserad. Baksidorna nämns inte.

Den norska landsbygdspolitiken är direkt sammanvävd med jordbrukspolitiken och de två bör inte, som sker i svensk debatt, separeras. En anledning till att norska landsbygder inte avfolkas i samma takt som de svenska beror på tvingande regler i den norska lagstiftningen för jordbruk. Ägaren till ett lantbruk måste vara skriven på gården och bruka den ett visst antal år för att uppfylla kraven, annars är det bara att sälja.

Likaså har Norge hårda och ålderdomliga regler kring arv och köp av gårdar som har varit i samma släkts ägo i över 20 år. Men det hör vi sällan talas om i Sverige när den norska politiken lovprisas. Inte heller uppmärksammas det nämnvärt att tendensen i Norge är att närma sig EU:s gemensamma jordbrukspolitik.

Samtidigt går det att lära en hel del av Norge, inom landsbygdspolitiken och andra områden. Generellt finns mycket att vinna på en än närmare relation. Men ska vi nå dit krävs att den förenklade bilden av Norges land lämnas och ersätts av verkligt intresse.