Ledarkrönika Få har förmodligen undgått kalabaliken kring nya Nobel Center på Blasieholmen i Stockholm. Inte bara är den planerade byggnaden ful som stryk (åtminstone tycks alla utom vissa mycket inskränkta arkitekter anse det), dessutom ligger det redan en byggnad på platsen. Tullhuset från 1876 är knappast en av Stockholms arkitektoniskt viktigaste byggnader att bevara, men inte heller ett dussinhus vilket som helst. Det är inget som många av huvudstadens makthavare bryr sig om. 60-talets rivningshysteri står åter runt hörnet och inte bara i Stockholm.

Slagordet är ”förtätning”, vilket naturligtvis låter bättre än kulturförstörelse.

En skillnad mellan då och nu är dock att det numera sällan handlar om att riva hela kvarter. Snarare att riva historien en byggnad i taget, de som överlevde rekordårens vansinne riskerar nu att skatta åt förgängelsen.

Som det gick att läsa på nyhetsplats i NT måndag, blir 1700-talshusen i Norrköping allt färre. På 40-talet fanns det fortfarande över 100 bostadshus, ett kvartssekel senare hade antalet halverats. Den siffran har i sin tur halverats ytterligare en gång till i dag. Även om andra byggnader och ruiner räknas in, finns det bara 37 byggnader från 1700-talet kvar och åtminstone ett par är mer eller mindre akut hotade.

Det är så kulturarvet förflackas och ofta är det vardagsbyggnationen som försvinner. Trädgårdsmästarbostaden på Händelö gård är till exempel fallfärdig och då kan det vara lätt att motivera en rivning. Så försvinner hus efter hus, eftersom få ser till helheten.

Precis som ytlig framstegsoptimism fick förfärande konsekvenser på 60- och 70-talen kan dagens bostadsbrist i kombination med förtätning inte bara leda till långsiktigt dåliga stadsmiljöer, utan också till att faktiskt oersättliga kulturvärden försvinner. Det bästa vi kan göra är att lära oss någonting av historien. Det sorgliga är samtidigt att vi så sällan tycks göra det.