Ledarkrönika När Allmänna försvarsföreningen i Östergötland tillsammans med Försvarsutbildarna har bjudit in överbefälhaveren Micael Bydén som talare, är det inte märkligt att föreläsningssalen på länsmuseet i Linköping snart fylls. Fast klientelet ser ut som det brukar. Vi är många "gubbar" (och några "tanter").

Så plötsligt stormar ett större antal ungdomar in och ockuperar de bakre stolsraderna. Häcklare? Det är lätt att fördomsfullt resonera så, även om uppträdandet är lite för städat.

Några häcklare var det inte, däremot försvarsintresserad ungdom. Jo, det finns sådan också! Och långt mer än för bara några år sedan. Dels tror jag det har sin grund i ren och skär nyfikenheten. Det har hunnit gå några årskullar sedan vi hade värnplikt sist, för att inte tala om tiden då värnplikten var allmän på riktigt.

Dels tror jag emellertid det också finns en oro och medvetenhet kring dagens stora frågor och utmaningar. En medvetenhet som ofta saknas bland oss mera medelålders, vilka inbillat oss att historien tog slut med Berlinmurens fall.

En i denna generation var Fredrik Reinfeldt och vi minns ju alla hans dumma uttalande om försvaret som ett särintresse. Det anmärkningsvärda var emellertid att Reinfeldts uttalande då – för bara fyra år sedan – låg helt rätt i tiden. Så fantasilös var vår statsminister, så skenbart trygg inbillade sig många att världen fortfarande var.

Värnplikten avvecklades liksom stora delar av det gamla invasionsförsvaret åren efter sekelskiftet. Nu är både det ena och andra på väg tillbaka och under sitt anförande på måndagen, ägnade ÖB också mycket tid till den nygamla värnplikten. Jag hade redan intervjuat honom om denna och andra frågor lite tidigare på kvällen (går att läsa på nt.se). Bydén var inte orolig för att pengarna inte skulle räcka för utbildning och utrustning – fast bara så länge det årliga intaget inskränkte sig till 4 000 soldater och matroser. Av dessa hoppades ÖB kunna värva minst 2 500 på frivillig väg. Resten kommer att pliktas in, vilket möjligtvis ändå låter lite mer dramatiskt än vad det i praktiken kommer att bli.

Bydén var på ganska gott humör. Samma dag hade nämligen regeringen beslutat att som engångsbelopp tilldela Försvarsmakten ytterligare 500 miljoner kronor, vilket bland annat räcker till luftvärn på Gotland.

Långsiktigt krävs emellertid mer. ÖB har begärt 6,5 miljarder i kompensation för bland annat fördyrade materielinköp under innevarande försvarsbeslut (som gäller till 2020). Därtill kommer en hemlig summa, för att åtgärda lika hemliga brister. Under föreläsningen i Linköping förklarar Bydén detta hyschande med att det handlar om taktiska brister i krigsberedskapen.

Åhörarna tycktes visa förståelse för denna och andra uppfattningar ÖB framförde, samtidigt som den påföljande frågestunden bjuder på (för honom) ganska besvärliga frågor. Landshövding Elisabeth Nilsson, som ledde frågestunden, passade på att ställa ett par frågor själv och uppehöll sig då vid totalförsvaret och den civila beredskapen. Det är lätt att glömma detta, försvaret är inte bara militärt.

"Jag kan inte nog trycka på hur viktig frivilligverksamheten är" konstaterade Bydén i min intervju. Han tänkte då först och främst på Hemvärnet, men också andra organisationer. Försvar är inte bara kulor och krut.

Under sådana omständigheter är det förstås nödvändigt att människor i gemen uppfattar totalförsvaret som en angelägenhet för hela befolkningen. Så var det en gång och så har det väl i någon mening alltid varit. Försvarsmaktens relativa professionalisering åren efter sekelskiftet till trots, har försvaret knappast någonsin uppfattats som ett särintresse hos den breda allmänheten. Men i vidare mening har den gamla folkförsvarstanken inte åtnjutit något större intresse och ibland till och med förlöjligats.

Fram till nu.