Ledare Lagom till Europadagen flydde försvarsminister Peter Hultqvist (S) landet. Det går att förstå varför, för i går presenterade Svensk Dagbladet de sekretessprövade delarna av KU-förhöret med honom, apropå it-skandalen på Transportstyrelsen. Hultqvist svar är lika enhanda som en papegojas, men mindre underhållande.

Nej, han har inte fått redan på något, han utgick från att frågan hanterades av någon, han fick inga signaler från Försvarsmakten.

En ganska bedrövlig läsning, som naturligtvis inte ser bra ut ett valår, så man kan förstå om statsrådet föredrog att dra till Amerika istället. Fast inte på semester, utan för att underteckna ett potentiellt mycket viktigt avtal – tillsammans med inte bara USA, utan också Finland.

Även om de militära samarbetesformerna är löst formulerade, knyts våra nordiska länder nu hårdare till Pentagons intressesfär. Det är utmärkt.

Däremot innebär det fortfarande inte något Nato-medlemskap, knappast heller så många steg närmare ett sådant. Som bekant går det inte att vara med ”lite grand”. Det är också ett problem med samarbetet som sådant och något som förtjänar att problematiseras. Tar Sverige (och Finland) större risker, utan fördelarna med de garantier som Nato-medlemskap erbjuder?

Hultqvist tycks nära en utmärkt relation till sin amerikanske kollega James Mattis, men vad säger inte att denne av en eller annan mer eller mindre obegriplig anledning skulle få silkessnöret av president Trump? Så gick det till när Donald Trump sparkade utrikesminister Rex Tillerson. Vad skulle då hända med försvarssamarbetet över Atlanten?

Sverige behöver garantier. De finns inom Nato, men i viss mån också inom EU. Det fransk-tyska försvarssamarbetet bör därför inte bara välkomnas från svensk sida, vi bör också på lämpligt sätt ansluta oss till detsamma. Liksom i andra europeiska frågor är förstås relationen till Berlin särskilt viktig, samtidigt som det tyska försvaret behöver rustas upp och Bundeskanzleramt brukar dessutom i vanlig ordning helst se att någon annan tar täten. Därför är det nödvändigt att odla de svenska relationerna till kontinentens säkerhetspolitiska dominator – Frankrike. Efter att ha besökt Washington borde Hultqvist åka till Paris.