Ledare Rollen som politiker blir allt mer utsatt. Trakasserier, hot och våld mot förtroendevalda har ökat de senaste åren, enligt en rapport publicerad av Brottsförebyggande rådet i slutet av förra året.

Av riksdagsledamöterna anger 66 procent att de har utsatts för trakasserier och hot, en ökning från 60 procent år 2012. Men även på kommunal nivå blir hoten allt fler. Utsattheten bland ledamöter i kommunfullmäktige har ökat från 19 till 25 procent. Bland ledamöter i regionfullmäktige är utsattheten 34 procent.

För några veckor sedan publicerade också mediehuset Mittmedia resultatet av en undersökning genomförd bland lokalpolitiker främst i norra Mellansverige och mellersta Norrland. Av de 1491 svarande angav nästan en tredjedel att de har utsatts för hat eller hot i sin roll som förtroendevald.

I verkligheten, utanför den opersonliga statistiken, märks även det hårdare klimatet. I Söderköping lämnade en politiker i början av året alla sina uppdrag på grund av trakasserier, som även ska ha gått ut över politikerns familj. I samband med det sade den dåvarande ordföranden för Socialdemokraterna i Söderköping, Pia Dingsten, till Folkbladet (8/2) att det politiska klimatet radikalt försämrats inför valrörelsen: ”Man har ju en liten fundering på att ge sig ut på torg, och knacka dörr och undra vem som öppnar? I höstas när vi var ute var det två av oss som kände sig hotade.”

Att trakasserierna mot lokalpolitiker har ökat är oroväckande – den lokala politiken ska vara demokratins mylla. Och det vore rimligt om hoten mot kommunpolitiker vore begränsade, eftersom de är lokalt närvarande och avståndet mindre än till rikspolitikerna. Men ibland verkar det nästan som att tröskeln är än lägre för att trakassera kommunpolitiker än statsråd, något som kan bero på att lokalt aktiva politiker är tillgängligare bland annat på sociala medier.

Vad kan då göras? Det finns säkert en del förslag i säkerhetsplaner och åtgärdsprogram. Något som däremot alla medborgare kan göra är att själva gå på ett kommunfullmäktigemöte och uppmana andra att också gör det, kanske kan det ge en ödmjukhet inför uppgiften som ligger hos förtroendevalda.

På fullmäktige sitter, ofta på kvällstid, förtroendevalda som engagerar sig för det de tror på. Det är inte direkt någon glamorös tillvaro – men det är så den lokala demokrativerkstaden ser ut. Och alla som sitter i fullmäktigesalen är i det lilla demokratins väktare, det gäller både ledamöterna som ska representera väljarna och åhörarna som ser att allt går rätt till.

Att ett växande antal av personerna som har engagerat sig för att säkra den lokala demokratin utsätts för hot och hat är ovärdigt. I stället bör personerna få uppmuntran för sitt engagemang, vad de sedan driver för politik är en helt annan sak och när den diskuteras ska det vara högt i tak.