Ledare I NT 2/1 går det att läsa om Samira (som egentligen heter något annat), vilken har tvingats bryta med sin familj – för att kunna leva ett vanligt liv som andra svenskar. Hon har egna bittra erfarenheter av hedersförtryck, men tycker dessutom att situationen på bara några år förvärrats. Exemplet Samira väljer är talande, nämligen hur det blivit vanligare med småflickor i slöja, ända ned i förskolan.

Hennes känsla bekräftas av kommunernas så kallade lägesrapport, som lämnades in till regeringen förra året. Bara sedan den stora asylinvandringen hösten 2015 har hedersvåldet ökat påtagligt. Det är svårt att tolka situationen på annat sätt, än att många invandrarfamiljer inte är beredda på att leva efter svenska normer och värderingar. Samira hoppas på ett större civilkurage från infödda svenskar, som ofta uppenbarligen väljer att inte se problemen. Men hon vill framför allt ge invandrare tydligare information och se hårdare lagar.

Först och främst måste vi förstås våga se problemen. Så har det inte varit, så är det ofta fortfarande inte. Samira önskar själv se ett slöjförbud i skolan och konstaterar att många svenskar är naiva i sina attityder. Slöjan i sig kan måhända framstå som irrelevant, men den utgör ofta ett synligt uttryck för just den mentalitet som utgör grunden för hedersförtrycket. Det handlar om att tukta kvinnan – redan från tidig barndom.

När oppositionsrådet Sophia Jarl (M) för två år sedan motionerade om förbud mot slöja på Norrköpings grundskolor, blev hon hårt kritiserad från framför allt vänsterhåll. Många menade att Jarl ”fiskade i grumliga vatten” eller gick Sverigedemokraternas ärenden. Man kan tycka vad som helst om Jarls motion, men reaktionerna var inte det minsta förvånande. Istället för saklig diskussion har det varit mycket lättare att spela upprörd eller varna för rasism. Många tyckte att Jarl borde be om ursäkt för sina åsikter. Snarare är det väl så att många borde be henne om ursäkt för alla fula påhopp.

Allvarligare är dock att om ingen erkänner problemen, går de inte heller att lösa. Tystnaden – som främst emenerar från vänsterhåll – blir särskilt pinsam i spåren av #metoo. Här har vi verkligt kvinnoförtryck och verklig tystnad i det offentliga samtalet, men det politiskt korrekta Sverige fortsätter hyckla. Naiviteten har gjort många flickor och kvinnor särskilt utsatta. Under tiden breder ett alternativsamhälle ut sig i vissa förorter. Ett samhälle många inte ser, eller rättare sagt inte vill se, och som dessutom riskerar att befästas över generationerna när unga kvinnor inte ges möjligheter att välja livsstil och framtid på samma sätt som andra svenskar.