Ledare Det går dåligt för Miljöpartiet, åtminstone enligt opinionsundersökningarna. Så när De gröna presenterar 142 miljöpolitiska förslag, är chanserna för mediala genombrott begränsade. Då gäller det att lyfta någon enskilt riktigt radikal idé. Som ett totalförbud för fossila bränslen.

På DN Debatt 13/2 tycker språkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin att 2030 är ett bra slutår. Då ska all användning av fossila drivmedel ha fasats ut.

Det är verkligen ett utomordentligt radikalt förslag! Man kan tycka att det är en utmärkt propå – eller fruktansvärd. Men alla som föreslår radikala politiska förslag bör rimligtvis argumentera mycket vältaligt för sin sak. Det gör inte Lövin och Fridolin. Den nöjer sig med påståendet att vi måste förbjuda fossila drivmedel på grund av klimathotet, eller rättare sagt för att vi måste leva upp till Paris-avtalet (som i sig förvisso syftar till minskade utsläpp av växthusgaser).

Ingen vidare argumentation tycks behövas. Annars kan man ju till exempel tycka att det är miljömässigt dålig hållbarhet att skrota ut precis alla fullt fungerande bensin- och dieselbilar på tolv år, att den gröna politiken därmed rentav är kontraproduktiv. Det saknas alltså några viktiga tankesteg, åtminstone på DN Debatt.

Fast allt ovanstående förutsätter å andra sidan att partiet verkligen vill vad det säger – och att politiken är realistiskt genomförbar. Många skulle nog säga att det förra stämmer, men inte det senare. Förslaget är helt klart orealistiskt!

I själva verket förhåller det sig nog tvärtom.

Det är fullt möjligt att byta ut hela fordonsparken på tolv år. Frågan är istället huruvida ändamålet bör få helga medlet, för om politiken ska realiseras kommer det att krävas åtgärder som inte brukar höra hemma i demokratier. Kort och gott hårda tvångsåtgärder.

Om detta säger emellertid Lövin och Fridolin mycket lite, mer än att man vill ”använda både piska och morot” (SR 13/2). Det är föga hederligt – fast bara givet att de verkligen menar vad de säger med ett fullständigt fossilfritt samhälle om tolv år. Om årtalet 2030 bara utgör en from förhoppning, eller rentav ett miljöpopulistiskt utspel, hamnar förstås saken i helt annan dager.

Ytterligare en möjlighet är förstås att språkrören verkligen menar vad de säger, men på grund av bristande intellektuellt kompetens bortser från alla problem på vägen. Med tanke på vad vi sett av Miljöpartiet är det inte något orimligt antagande.

Under alla omständigheter går det att förstå varför Stefan Löfven emellanåt kan förefalla lite utmattad.