Den gamle socialdemokratiske räven Pierre Schori hade tur. Han hann nämligen bli ovän med Zimbabwes president Robert Mugabe redan 2002. Eller rättare sagt, Mugabe hann bli ovän med honom. Inrest som EU-observatör, kastades Schori ut ur Zimbabwe efter några dagar av regimen. ”Oärlig och skurkaktig” var Mugabes föga generösa omdöme.
Schori hörde till Mugabes gamla vänner – tillsammans med stora delar av 70- och 80-talens ledande svenska socialdemokrati. Över huvud taget backades regimen i Zimbabwe upp av hela det svenska vänsteretablissemanget. Medierna följde patrull med mer eller mindre okritisk rapportering om Mugabes smygdiktatur. Och nu portades Schori. Vad hade gått fel?
Jo, Schori hade faktiskt begått ett misstag. Sent omsider hade han börjat kritisera situationen i Zimbabwe. Så beter man sig inte kamrater emellan.
Fler gamla apologeter har tack vare Mugabes långa maktinnehav (han blev premiärminister redan 1980 och president sju år senare), haft gott om tid att anpassa sig efter de nya realiteterna. I dag verkar de flesta överens om att den (sannolikt) störtade diktatorn var just det – en grym diktator. Eller rättare sagt, han blev en diktator. Ungefär som också den bästa av vänner genom åratal av alkoholmissbruk till sist kan bli en odräglig bekantskap.
Fast i själva verket var Mugabe alltid politiskt odräglig – inte minst i umgänget med allierade.
Robert Gabriel Mugabe föddes 1924 och blev politiskt aktiv på 50-talet. 1963 fängslades han för sina aktiviteter och frisläpptes inte förrän tolv år senare. Då var Zimbabwe, under det gamla namnet Rhodesia, indraget i ett så kallat befrielsekrig och Mugabe, som knutit viktiga kontakter i fängelset, såg snabbt till att få en ledande ställning inom sitt partis Zanus väpnade gren Zanla. Något större strategiskt geni var han visserligen inte (och gerillakriget gick egentligen ganska dåligt), men Mugabe visade sig vara en skicklig manipulatör och odlade framför allt förbindelserna med det kommunistiska Kina – som försåg Zanla med vapen utan att ställa några frågor. Målet var självklart: Rhodesia skulle inte bara byta namn, utan framför allt omvandlas till en kommunistisk enpartistat. När han uppmanade till våld mot vita gjorde han det med rasistiska argument. Efter den eventuella segern skulle självklart alla vita egendomar beslagtas.
Därför var det en högst motvillig Mugabe som åkte till London 1979, för att delta i fredsförhandlingar. Mugabe föredrog en total (och ganska orealistisk) militär seger, före ett framförhandlat fredsavtal. Men vid tiden var han bara en av de ledande svarta aktörerna och fick stå ut med att den främste, Joshua Nkomo, ville få slut på kriget och därför slöt ett fördrag som ledde till införandet av demokrati. Rhodesia blev Zimbabwe, som dessutom utlovades ekonomisk hjälp från såväl Storbritannien som USA. Förargligt!
Mugabe hade emellertid ett ess i rockärmen: han tillhörde Shona – Zimbabwes största folkgrupp. Nkomo tillhörde det mindre Ndebele-folket och i parlamentsvalet 1980 valde Mugabe att tona ner den marxistiska retoriken till förmån för etnisk populism. Det betalade sig. Shona utgjorde 70 procent av befolkningen och i valet fick Zanu 63 procent. Mugabe var given som premiärminister och kunde påräkna brett stöd också utanför landets gränser. I Afrika utmanövrerade Mugabe strax Nkomo som politisk förebild och vänstervridna revolutionsromantiker i Sverige och andra länder fyllde på med biståndsmiljarder. Dessutom insåg Mugabe listigt nog att kalla kriget gjorde honom oumbärlig så länge han inte öppet gick över till det sovjetiska lägret (att han dessutom stod Kina närmare torde paradoxalt nog också gjort honom mer ”pålitlig”).
Biståndet möjliggjorde verkligen satsningar på utbildning och hälsovård, samtidigt som Zimbabwe redan under namnet Rhodesia brukade kallas Afrikas kornbod. Ändå flydde många välutbildade vita landet. Därtill ökade de etniska motsättningarna inom den svarta majoritetsbefolkningen – fast den hänsynslöse Mugabe såg möjligheterna, där andra bara såg problem. Mugabe hade låtit sätta upp den så kallade Femte brigaden, en obrottsligt lojal elitstyrka utbildad av nordkoreaner (!), som effektivt utnyttjades under de etniska konflikterna i Matebeleland i mitten på 80-talet. Under ett par års tid mördades över 20 000 människor ur Ndebele-folket (exklusive de som dog i en stalinistisk arrangerad svält 1984).
Till sist föll Nkomo till föga och lät sitt parti uppgå i Mugabes. Zimbabwe var i praktiken en enpartistat. 1987 valdes Mugabe till president, efter att författningen skrivits om så att den skulle ge honom extraordinära befogenheter.
Det stora bakslaget väntade emellertid runt hörnet. 1989 föll Berlinmuren och två år därefter Sovjetunionen. Plötsligen var det ute att vara kommunist också i väst och dessutom fanns det inget sovjetimperium Zimbabwe riskerade att avfalla storpolitiskt till. Mugabe tvingades formellt överge marxism-leninismen, men började istället expropriera landets privata storfarmer. Ägarna skulle få viss kompensation och jorden delas ut till fattiga småbönder. Det blev inte mycket av varken det ena eller det andra. Till sist beslagtogs jord helt utan kompensation, ofta under våldsamma former, och jorden delades ut till så kallade krigsveteraner. I praktiken fick den ofta ligga i träda och lantarbetarna blev arbetslösa.
Jordbruksproduktionen har fallit dramatiskt sedan 90-talet och i dag är Zimbabwe helt beroende av utländsk livsmedelshjälp. Medellivslängden för kvinnor och män har fallit från 63 respektive 54 år till 34 och 36. Hälsovården är utslagen, hyperinflationen galloperande och vardagsekonomin bygger på byteshandel. Vid en jämförelse framstår också den måttligt utvecklade välfärden i Rhodesia som ett paradis.
Det är möjligt att Mugabe blev grymmare med åren, men egentligen har hans statsbygge varit nog så konsekvent i sin nationalistiskt-socialistiskt färgade inkompetens – även om han faktiskt utmanades för knappt tio år sedan av det nya demokratiska oppositionspartiet MDC. Efter ”lagom” fula metoder (valfusk och våld med mera) återställdes emellertid ordningen.
I Sverige med flera länder har förstås många protesterat mot dessa och andra övergrepp på denna sidan sekelskiftet. Det var så dags.