”Hennes styrka är inte tänkandet.” Så plumpt uttryckte sig Göran Persson om sin efterträdare Mona Sahlin för tio år sedan. Persson erkände visserligen att Sahlin var en god kommunikatör men också ”man tilltror henne en större politisk kapacitet än vad hon har”.
Det är lätt att än i denna dag avfärda de perssonska anmärkningarna som trumpen syrlighet från en person som inte längre stod i rampljuset. Det finns bara ett problem. Göran Persson hade rätt.
Egentligen skulle Sahlin tagit över som partiledare redan på 90-talet, efter Ingvar Carlsson. Den så kallade Tobleroneaffären kom emellan. Sahlin hade, i sin tidigare roll som arbetsmarknadsminister, utnyttjat statens kontokort för att bland annat köpa Toblerone. Nyckelordet var ”bland annat”, men det var ”Toblerone” som fastnade. Sahlin tvingades ta en ”time out” – ett begrepp jag vill minnas att hon var en av de första med att nyttja.
Men vissa tyckte att det var synd om Mona. Ja, hon hade slarvat lite grand – tagit ut ett mindre förskott på lönen, som hon själv uttryckte det. Dessutom: vem kan bli upprörd över påstått illegala chokladköp? Men Tobleroneaffären handlade inte bara eller ens främst om choklad. Även om det inte var fråga om korruption i den större skalan, hade hon utgifter för över 50 000 kronor, som hon betalt med statens kontokort. Detta i sitt långt ifrån underbetalda yrke som statsråd.
Därtill kom det mera. Även om förundersökningen lades ned (regelverket var otydligt, ingen hade tydligen kommit på tanken att småfiffla som Sahlin tidigare), läckte också andra mindre smickrande uppgifter om hennes ekonomiska liv ut.
Det hela var svårbegripligt. Inte på grund av den ekonomiska omfattningen – snarare tvärtom. Allt var så småaktigt. Det skulle tyvärr följa långt mer i samma klass. 1999 visade det sig till exempel att Sahlin hade fått nästan hundra parkeringsböter under ett par års tid, varav en tredjedel gått till kronofogden för indrivning.
Varför? Och hur kom hon undan frågor som hade fällt vilka andra makthavare som helst?
Kanske därför att hon aldrig arbetat sig upp till sin politiska position, utan (högst medvilligt) fösts framför sig av de som av nästan lika svårbegripliga skäl betraktade Sahlin som en hjältinna utan like. Kort sagt, vänsteraristokratin tog henne till sitt hjärta och i denna värld gäller lite andra spelregler än i det vanligt tråkigt småborgerliga samhället, eller för den delen inom den gamla arbetarrörelsen.
Riksdagsledamot redan som 25-åring 1982, var hon egentligen en politisk broiler. Men det var inte så Sahlin såg på sig själv och det var inte så hon uppfattades av andra. Först och främst var hon Mona. Hon var ”du” med alla på riktigt, hennes jargong charmade många och dessutom påstods hon kunna uttrycka sig så att till och med fjortonåringar kunde förstå.
Fast nu går vi händelserna i förväg. Utan att egentligen gjort några särskilt namnkunniga insatser blev Sahlin arbetsmarknadsminister i minstären Carlsson 1990. Efter att Socialdemokraterna förlorat valet året därpå utsågs hon, som plåster på såren, 1992 till Socialdemokraternas första kvinnliga partisekretare. En frisk fläkt i en värld av gamla gråsossar, samtidigt som det sedermera skulle visa sig att hon i många frågor faktiskt låg relativt långt till höger. Efter den socialdemokratiska valsegern -94 återkom hon som inte mindre än vice statsminister.
Efter Tobleroneaffären förde Sahlin en något kringflackande tillvaro. Bland annat prövade hon på lyckan som egenföretagare. Det gick inte så bra. Småföretagare i Sverige har inte råd att ta ut höga löner för egen räkning, men det hade möjligen undgått Sahlin i hennes vanliga tillvaro på Rosenbad. 1997 begärdes företaget i likvidation, men då hade det ju redan hunnit gå ett par år sedan den försmädliga (eller rent av orättvisa!) Tobleroneaffären. Många ville förlåta henne, handlade det hela dessutom inte til syvende og sidst om hur det så kallade patriarkatet tryckte ned Mona blott och bart eftersom hon var kvinna och vägrade foga sig in konventionerna?
Så 1998 var hon tillbaka i regeringen, som biträdande näringsminister – fast trist nog hos den hårdföre Göran Persson. Eller, om man så vill, klarsynte Göran Persson. Han märkte snart att hon helt enkelt inte dög på den förhållandevis tunga posten. Istället förpassades hon först till integrationsminister och därefter till ”samhällsbyggnadsminister”.
Men detta var i feminismens gyllene era, långt innan det i medierna hyllade Feministiskt initiativ hade prövat väljarstyrkan hos verklighetens folk, kollapsat och därmed kört feminismen i diket. Plötsligt var det helt nödvändigt att nästa partiledare efter den avgående Persson bara måste vara kvinna. Det skulle ju blivit den erkänt framgångsrika Anna Lindh. Nu måste en annan kvinna ta över. Fast Margot Wallström ville inte, ej heller Carin Jämtin och Ulrica Messing. Men Mona Sahlin ville, likt en överambitiös och därtill måttligt begåvad elev som kräver att få svara på lärarens frågor viftade hon frenetiskt med båda händerna i luften tills det inte fanns någon annan att välja.
Sahlin nådde sina drömmars mål och Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta riksdagsval sedan 1920. Som man bäddar får man ligga. På sätt och vis var det faktiskt inte Sahlins fel, snarare partiets – trots att regeringskansliet sedan länge betalt en parkeringsruta åt henne och Socialdemokraterna dessutom bortsett från att hon några år tidigare ”glömt” betala restskatt på nästan 40 000 kronor. Trots allt bara ”ett idiotiskt misstag” enligt Mona själv.
Mona Sahlin var en mästare att ikläda sig offerrollen och bagatellisera sina misstag, medier lika snabba att förlåta henne. När hon förra året delgavs misstanke för falskt intygande – det som fällde henne på posten som (visade det sig, måttligt framgånsrik) Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism – utbrast hon indignerat ”jag har skrivit fel lönebelopp, sorry, ber om ursäkt, förskräckligt”. Fast så för några dagar sedan erkände hon sitt brott för att slippa rättegång.
Nu konstaterar många att Sahlins politiska karriär definitivt är slut och att detta rentav skulle vara väldigt sorgligt. Fast – med någorlunda bibehållen respekt för privatpersonen Sahlin – ligger inte det verkligt tragiska någon annanstans? Nämligen att politikern Mona lyckades fiffla sig igenom yrkeslivet och att så många godvilligt lät sig duperas på vägen.