Ledare Onsdagen den 7:e februari ska Söderköpings kommunfullmäktige ta ställning till den nya detaljplanen för Brunnsparken, som tillåter byggnation i parkens östra delar. Planen har väckt känslor. I NT har frågan debatterats flitigt och det planeras en demonstration utanför kommunhuset. Nyligen lämnade även Naturskyddsföreningen över en protestlista, som totalt 2 659 personer har skrivit under.

Protestlistan innehåller visserligen namnunderskrifter från personer som inte är bosatta i kommunen. Men även om 1 000 personer faller bort lär det ändå röra sig om runt tio procent av de röstberättigade i kommunen som är emot byggplanerna. Det antalet hade räckt för att fullmäktige ska ta ställning till en folkomröstning i frågan, om protesten hade formulerats på det sättet.

I fullmäktige lär det dock inte finnas en majoritet emot detaljplaneförslaget. Det är högst osäkert om det ens finns en nog stor minoritet – en tredjedel av de närvarande ledamöterna – för att återremittera ärendet.

Vad är det då vi bevittnar? Är det ett djupt förankrat förslag som lär gå igenom trots en högljudd opposition? Eller kör de styrande politikerna över folkviljan? Det är inte alldeles enkelt att bedöma.

All politik handlar om konflikter. Men är konflikten svårförståelig blir politiken det också – det är vad som har inträffat i Söderköping.

Överideologin bland partierna i kommunen verkar vara att det ska uppföras nya bostäder, så att invånarna kan bli fler. Det gör att den politiska konflikten har reducerats till var och hur det ska byggas. Och i fråga om var det ska byggas agerar partierna som hoppjerkor.

Förra mandatperioden gick Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Naturskyddsföreningen i ett demonstrationståg för att stoppa husbyggen i Brunnsparken, något som den gällande detaljplanen som togs fram av Alliansen tillåter.

Den här mandatperioden är det i stället Socialdemokraterna och Miljöpartiet som driver på att det ska byggas, fast på en annan plats i parken. Och den här gången är Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna emot.

Det finns även fler – för utomstående – svårförståeliga positionsförflyttningar. Moderaterna gick ifrån att stödja kommunens köp och planläggande av Mariehovs gård till att driva igenom en försäljning av stora delar av samma markområde.

I frågan om Brunnsparken försvarar partierna sina positionsförflyttningar genom att hänvisa till husens läge och utförande. En argumentation som har mer karaktär av byggmöte än politiskt hantverk.

Det som saknas i Söderköping är politiska berättelser som handlar om något mer övergripande än att det ska byggas massa nya hus. Vad är framtiden för kommunen? Vad ska prägla den? Storskalighet eller småskalighet? Vad står Söderköping för? Definieras sådant blir det enklare att förklara ställningstaganden kring nybyggen.

Utan övergripande idéer att hålla fast vid blir även konflikter lätt personkopplade. I brist på en begriplig diskussion om saken är det lätt att angripa personen – en tendens som märkts i debatten om Brunnsparken.