Ledarkrönika När Boverket tidigare i år slog ett slag för att få bort gamla vedspisar från svenska hem blev det ett ramaskri. De tuffare reglerna kring nyinstallationer och förslaget om en skrotningspremie ledde till hård kritik. På sociala medier bildades det ett vedspisuppror. Till regeringskansliet postades vedträn, som en protest. Det talades om att kulturarvet och miljön i gamla hus hotades.

Till slut tvingades bostadsminister Peter Eriksson (MP) att skrota planen på en skrotningspremie. Nyligen kom också den andra mildringen – Boverket (23/5) vill förlänga övergångsperioden för de nya reglerna.

Allmänhetens engagemang för vedspisen verkar ha överraskat såväl regeringen som den ansvariga myndigheten. Vad missade de statliga byråkraterna som utformade förslaget?

Ett möjligt svar på frågorna gavs redan år 2011 av byggnadsantikvarien Göran Gudmundsson, när han sommarpratade i Sveriges radio P1. Han sade: ”Jag brukar kalla byråkrater för huvudfotingar, ni vet sådana där som barn ritar vid en viss ålder. De där, där det bara finns ett huvud – ofta jättestort – direkt på ett par långa ben. Ingen kropp emellan alltså. Inget hjärta. Och alltså inga känslor heller. Det enda som räknas för huvudfotingar är sådant som går att mäta, väga eller teoretiskt beräkna. [...] Det som gamla hus har är nämligen allt det andra. Känsla, själ, mysighet, trivsel – allt det där omätbara sitter ju i väggarna i ett gammalt hus. Inte undra på att myndigheter och kommuner aldrig kunnat hantera gamla hus, deras kroppar är felkonstruerade för uppgiften. De är ju bara huvudfotingar.”

Göran Gudmundsson sätter nog huvudet på spiken. Vedspisarnas och de gamla husens verkliga värde missas. Men vad är själen för något? Vad kan byråkraterna lära om gamla hus?

För att få svar på frågorna kan vi åter vända oss till Göran Gudmundsson, som är landets kanske mest kända byggnadsvårdare. I år är han aktuell med boken ”Bevare mig väl!” (Bonnier Fakta). Ett praktverk för byggnadsvårdare.

Förlaget säljer in boken med orden: ”Hur gick det till när en förfallen lada, ett övergivet torp, en sönderrenoverad herrgård, ett obeboeligt militärboställe och en illaluktande lägenhet i stan fick nytt liv och sin själ tillbaka?”

Hur själen i ett gammalt hus fås åter finns det dock ingen genväg till. Hus som har byggts av lokalt tillgängliga material och av snickare som använde sina egen kroppar som måttstockar – aln och tum – låter sig inte passas in i handböckernas standardiseringar. Men där i finns själen – i olikheterna, i färgvalen och i spåret av tidigare generationers val.

Intresset för att sköta de gamla husen efter gamla metoder växer också. För några dagar sedan berättade Malin Rydström, på Färg & Måleriprodukters byggnadsvårdsbutik i Norrköping, för NT att intresset för byggnadsvård ökar.

Strävan som finns kring att vårda anrika hus pekar dock på ytterligare en dimension av upprördheten kring vedspisreglerna. Boverkets förslag lär av många ha uppfattats som ett hot mot självbestämmandet över det allra heligaste för svensken – det egna hemmet.

Göran Gudmundsson slår i förordet till sin senaste bok fast att ägarens intresse och entusiasm utgör den viktigaste grunden för bra byggnadsvård. ”Någon är rik, någon har inga pengar alls. Men alla bär på ett stort intresse för byggnadsvård”, skriver Gudmundsson om ett antal fastighetsägare som delar hans vurm.

Tuffare krav på gamla vedspisar kolliderar dock med den drivkraft som ägandet skapar inom byggnadsvården. Därför slår det gnistor. Att ha eller inte ha en vedspis ska vara ägarens val, inte Boverkets. Konflikten står mellan individen och överheten, mitt i svenskens egna kök.

De som har valt att bo i gamla hus vill också påminnas om spåren av historiens människor – som alla har varit fria att bestämma över sin vedspis. Det är ett arv att vårda.