Ledarkrönika Den persiska folkresningen hade, under lite annorlunda omständigheter, varit en synnerligen glädjande tilldragelse. Iran har länge varit moget för en revolution och dessutom föreligger, delvis till skillnad från många andra länder i Mellanöstern, goda förutsättningar för en fungerande postrevolutionär stat. Iran är i grund och botten ett modernt land, låt vara ockuperat av en totalitär regim – inte så annorlunda det sensovjetiska Ryssland.

Men revolutionen lär inte lyckas, inte just nu. Först och främst eftersom det inte är fråga om något revolutionsförsök – bara en revolt, väl underbyggd av folkligt missnöje men utan vare sig uppenbara mål eller medel att lyckas. Revoltörerna är illa organiserade, saknar egentlig ledning och agerar dessutom sorgligt odiscplinerat. Gatans parlament agerar emellanåt våldsamt, men det är inte fråga om någon konstruktiv aggression – bara militant frustration. Enskilda poliser kan råka illa ut, men därifrån till att störta mullornas tyranni är steget enormt.

Att på ovanstående sätt avfärda människornas berättigade krav på politiska reformer kan förefalla okänsligt, men revolutioner är inga tebjudningar och kan bara verkställas genom lika kyliga som emellanåt nödvändigt hänsynslösa överväganden. Det är ändå ingen garanti för långsiktiga framgångar. Den ryska februarirevolutionen 1917 tvingades fram genom en massiv folkresning i Petrograd, men dumans politiker förvaltade sitt pund illa. Lenin visste däremot vad han gjorde och stal revolutionen från de ursprungliga upprorsmännen i oktober.

Ett modernare exempel är hur det egyptiska folket genom modiga massaktioner lyckades störta Mubarak – men sedan visade sig sorgligt oförberett för den postrevolutionära verkligheten. Under dylika omständigheter avgörs maktkampen ofta mellan de starkaste organiserade minoriteterna, vilket i Egyptens fall handlade om det islamistiska Muslimska brödraskapet och den gamla regimen i form av i första hand krigsmakten (som till sist också drog det längsta strået).

Bara under utomordentliga omständigheter kan en revolution agera självorganiserande. Sådan var visserligen Euromajdan i Ukraina, där folket spontant byggde upp inte bara fysiska barrikader, utan framför allt konstruerade en fungerande självförsvarsorganisation och ställde konstruktiva krav på såväl den sittande regimen som det demokratiska oppositionsetablissemanget.

På kort sikt har den persiska revolten rentav varit kontraproduktiv, eftersom den stärkt den ärkekonservative ”övermullan” själv – ayatollah Ali Khamenei, på den relativt (relativt!) liberale president Hassan Rouhanis bekostnad. Den förre kan kritisera den senare för att genom en allt för slapphänt politik riskera att förlora kontrollen och det är ingen tillfällighet att de stora (välorganiserade och av regimen framtvingade) så kallade motdemonstrationerna, bekänner sig som Khemeneis förtrogna. Rouhani kommer därför att tvingas till en åtminstone tillfälligt mer repressiv politik.

Har då allt redan misslyckats, har revolutionens martyrer gjutit sitt blod i onödan?

Inte nödvändigtvis. Det folkliga missnöjet är genuint och har såväl ekonomiska som politiska och religiösa grunder. I det senare fallet må vi betänka att Iran bortom slöjornas tyranni i stora stycken är en relativt sekulär stat. Offentligt bekänner sig naturligtvis alla till den pådyvlade stränga fundamentalismen – på ungefär samma sätt som alla bekände sig till kommunismen under den sena Sovjetunionen. En av politiska skäl ofta nödvändig läpparnas bekännelse.

Upproret har visat hur rädslan håller på att släppa och att regimens auktoritet håller på att ruttna inifrån. De styrande mullornas enfaldigt aggressiva uppträdande påvisar samtidigt att utrymmet för dialog är klent. Iran behöver helt enkelt sin revolution, som därmed med närmast historisk nödvändighet kommer att infinna sig. Dock inte i dag.