Ledarkrönika Som bekant är Ryssland portad som nation i sydkoreanska Pyeongchang, där vinter-OS hålls i februari. Till sist blev det helt enkelt för många dopningsfall. En verksamhet som ryska myndigheter i bästa fall ignorerade, i värsta uppmuntrade.

Många idrottare har stängts av, men andra kommer forfarande att få delta – som enskilda personer. De kommer inte att få tävla under rysk flagg, utan under den olympiska. Det gäller också i lagsporter som ishockey.

Jag trodde nog att Ryssland skulle bojkotta OS, men president Vladimir Putin förefaller faktiskt acceptera villkoren. Varför bojkottar inte Ryssland de olympiska spelen istället?

Förmodligen eftersom han inte vill riskera ett värre nederlag. OS-förbudet svider, men en bojkott skulle dessutom framstå som ett exempel i svaghet. Ryssland skulle riskera att framstå som både isolerat och umbärligt.

Av samma skäl är det också som Internationella olympiska kommittén (IOK) vågat gå så långt i kampen mot den ryska dopningen. Ingen ska nämligen inbilla sig annat än att politiska hänsyn i slutändan avgör vad IOK gör och inte gör.

Sålunda hade en bojkott före OS i Sotji 2014 varit otänkbar. Det går knappast att stänga av den organiserande staten och dessutom hade en rysk bojkott definitivt fått effekt. Det hade förmodligen inte blivit något vinter-OS över huvud taget.

Sedan dess har Ryssland fört krig i både Ukraina och Syrien. Sanktioner har följt på det förra agerandet och dagens Ryssland är i den meningen mer isolerat än för bara några år sedan. Mindre står därmed på spel för IOK.

Framför allt skiljer sig situatonen avsevärt jämfört med den gamla ”goda” sovjettiden. På tiden det begav sig ägnade sig IOK åt kvalificerat, men politiskt nödvtunget hyckleri. Alla kände till den statsledda sovjetiska dopningen, men densamma var svår att dra i bevis och än svårare att påverka. Dopning förekom på fler håll i östblocket – framför allt i DDR – och därtill var de bästa sovjetiska idrottarna proffs i amatöridrottslig förklädnad. Ändå fick ofoget pågår i år och decennier.

Om IOK försökt stänga av Sovjetunionen, hade imperiet inte bara bojkottat OS. Kanske hade man rentav lämnat IOK, åtföljd av en stort antal satelitstater i öst. Det hade knappast den olympiska rörelsen överlevt, i synnerhet inte med tanke på öststatsdominansen i många idrotter.

Tillsammans med tretton allierade bojkottade Sovjetunionen faktiskt OS i Los Angeles 1984, men det hade politiska skäl och inget med IOK eller dopning att göra. Liksom i fallet med den amerikanska bojkotten inför OS i Moskva 1980 förfelade frånvaron de egentliga politiska syftena. Ronald Reagan försvagades lika lite 1984 som Leonid Brezjnev 1980. Den sovjetiska bojkotten -84 innebar dessutom att många av de amerikanska idrottarnas värsta motståndare aldrig dök upp, varför Förenta Staterna till sist kunde ta över 80 guldmedaljer (vilket knappast gjorde Reagan-administrationen mindre lycklig).

Däremot riskerade ömsesidiga bojkotter att långsiktigt försvaga den olympiska rörelsen som sådan. I många grenar dök ju inte de bästa idrottarna upp och dessutom var IOK medvetet om att framför allt Moskva 1980, men också Los Angeles 1984, i hög grad var propagandaspel. IOK:s 1980 nyvalde ordförande Juan Antonio Samaranchs lösning blev, om man så vill, att gå båda sidor till mötes. OS öppnades för såväl proffsidrottare som kommersialisering – samtidigt som man aktivt blundade för den östeuropeiska statsdopningen. Ett exempel är hur den östtyskte idrottsministern Manfred Ewald (liksom diktatorn Erich Honecker) tilldelades den olympiska rörelsens främsta utmärkelse för sina ”förtjänster”.

Men det var då det. Om Putin valt att bojkotta Pyeongchang är det tveksamt om några andra stater gjort detsamma. Den ryska frånvaron hade idrottsligt märkts mycket mindre än den östeuropeiska 1984 och för den delen knappast heller riskerat att försvaga IOK. Ryssland må vara en stormakt – men det är inte någon sovjetisk supermakt. Det vet Putin (även om han ogärna vill erkänna det). Den ryske presidenten tvingas agera därefter.