Världen höll andan, i synnerhet med tanke på Donald Trumps omvittnat ombytliga humör. Förväntningarna var lågt ställda på toppmötet mellan honom och Kim Jung-Un.

Desto större var både förvåningen och glädjen över det till synes fantastiska slutresultatet: ett dokument där Trump och Kim kommit överens om att gemensamt avveckla alla kärnvapen på koreanska halvön!

Till synes fantastisk, men bara till synes...

För vad som egentligen hänt är att Kim utmanövrerat Trump, dessutom delvis med den senares goda minne.

Kim kommer naturligtvis inte att att spela bort sitt bästa kort – kärnvapenkapaciteten. Och på motsvarande sätt skulle Trump aldrig vara beredd att avstå sina atomvapen, om det skulle innebära ett förbud för kärnvapenbärande amerikanska fartyg att ens närma sig koreanska halvön. Något som dessutom skulle riskera att rubba den regionala maktbalansen, ja till och med fungera destabiliserande.

I bästa fall leder det nu undertecknade avtalet fram till långsam avspänning. Det är åtminstone inte sannolikt att Kim gör nya missilprov eller dylikt, inte nu när han har en seger att slå vakt om. Redan mötet med Trump var en framgång i sig och nu öppnas möjligheter för avveckling – inte av kärnvapen, men väl sanktioner.

Har Trump vunnit något. Tja, med tanke på rubrikerna han skapat kan man ju säga att presidenten därmed påvisat den inkompetens som han brukar skylla journalister för! Hur sensationer alltid säljer bättre än lite tråkigare analyser. Och om Barack Obama fick Nobels fredspris för just ingenting, varför skulle inte Trump kunna få priset?

Men i verkliga förhållanden är Trump inte någon vinnare, till skillnad från Kim.