Diskretionen till trots, noteras det intresserat i medierna hur FN:s säkerhetsråd möts i Dag Hammarskjölds skånska Backåkra. Det låter som ett toppmöte av högsta dignitet – men är det inte. För det är bara de enskilda ländernas representanter som träffas, inte stats- och regeringschefer i de respektive länderna. Och FN-representanterna har inte mandat att agera på annat sätt än vad de instruerats hemma.
Nåja, en middag i Skåne skadar ju aldrig! Men samtidigt illustrerar utvecklingen att vissa händelser kan ha långt mindre betydelse än vad tillmäts i den vanligtvis ganska okritiska svenska FN-bevakningen.
Utrikesminister Margot Wallström (S) var emellertid upptagen på annat håll under gårdagen. Inkallad till konstitutionsutskottet tvingades hon försöka svara på varför utrikesdepartementet gång på gång misslyckas med att lämna ut offentliga handlingar. Det är de potentiellt famösa dokumenten om hur det gick till Sverige fjäskade sig till platsen i säkerhetsrådet. För nog var det fjäsk när UD:s representanter fiskade röster i ett antal av tredje världens länder.
Wallström skyllde på tekniska brister i ett nytt datasystem. Det lät inte vidare övertygande.
Till råga på allt kallades utrikesministern också in för att svara på varför UD har annan syn på säkerhetspolitiken än en enig försvarsberedning. Den krigsrisk som den senare varnar för, vill UD inte kännas av i offentliga dokument.
Det blir ofta lite förvirrat när Wallström gör sina utspel, samtidigt som en och annan måhända undrar över vilken funktion FN egentligen fyller. Sanningen är nog den att FN är bäst på vad den ofta kritiseras för: att vara en diskussionsklubb. Det är nämligen utomordentligt viktigt att det finns en neutral plats där världens stora och små stater kan mötas. I sig kan alla dessa möten i FN:s regi också fungera konfliktdämpande.
Men FN håller på att krackelera. Dubbelmoralen illustreras tydligt nog av vår egen ljusskygga kampanj inför invalet i säkerhetsrådet – samtidigt som regeringen talade sig varm för ökad transparens inom FN!
Därtill är FN långt ifrån den progressiva sammanslutning den emellanåt framställs som. Tveksamma diktaturer väljs in i råd som ska värna mänskliga rättigheter. Och när vi nu eventuellt ska anta FN:s barnkonvention, visar det sig att densamma innehåller hänsyftningar till islamisk lag...
Rent fysiskt avspeglas förfallet i en FN-skrapa som trots tidigare renoveringar bland annat fortfarande får hålla till godo med tekniska system från 50-talet. Telefonkioskerna är visserligen avstängda numera, kunde Kunskapskanalen nyligen avslöja i sin serie om udda platser i världen, men leder inte tankarna till charmig nostalgi. Halvgamla knapptelefoner hänger på trekvart tillsammans med utslitna telefonkataloger.
Sjaskigt, sorgligt och möjligtvis symboliskt för FN.