Ledare "Det är min bestämda uppfattning att Monarken disponerar över de stadgar för Svenska Akademien som min företrädare Gustav III fastställde. Jag kommer, i ljuset av utvecklingen, att överväga behovet av kompletteringar av stadgarna, bland annat vad avser rätten till utträde."

Så enkelt och värdigt, men likväl kraftfullt, uttryckte sig kungen i ett pressmeddelande under gårdagen. Den principiella frågan om Svenska Akademiens framtid är därmed avgjord. De praktiska åtgärderna väntar vi ännu på. Det är upp till kungen att – i ensamt majestät – fatta beslut om de nödvändiga reformer som kan krävas för att garantera Akademiens framtid.

Agerandet är om egentligen ej överraskande, likväl modigt och klokt. Carl XVI Gustaf insåg att bara Monarken äger rätt att skriva om de stadgar, vilka en gång fastslogs av Gustav III, han inser därtill uppenbarligen att det är nödvändigt att förändra för att bevara. Eller om man så vill – det är nödvändigt att rädda Akademien från sig själv, det vill säga de ledamöter vilka (enskilt och som kollektiv) skamligen dragit denna för svensk kultur omistliga institution i smutsen och vanhelgat dess rykte med lika besinningslösa som fåfänga och föraktliga uttalanden och uppträden.

Pressmeddelandet utmärks av återhållen kunglig vrede, där Carl XVI Gustaf konstaterar att motsättningarna är "djupt olyckliga och riskerar att allvarligt skada Akademiens viktiga verksamhet". Han vädjar, nej kräver att ledamöterna inser sitt ansvar. Måtte han bli åtlydd!

Kungen har genom sin personliga förebild påvisat värdet av just historiskt ansvarstagande. Det är ett budskap som fler än bara den akademiska adeln borde lystra till. Alla har vi på åtminstone något sätt ansvar för att förvalta arv som tidigare generationer bibringat oss, att överlämna dessa arv i bevarat och förädlat skick till kommande generationer.

De akademiledamöter som har förmåga att hörsamma påbudet bör ödmjukt anta uppgiften. De andra bör i skam och vanära dra sig undan.