Ledare För alla som på allvar oroar sig över hur integrationen fungerar i Sverige hade ett besök på Capella Ecumenica i helgen ingett hopp. Utanför kapellet på Västra Gärsholmen i Sankt Anna skärgård var under söndagen flera hundra personer samlade, varav ett stort antal från olika invandrargrupper. De hade tagit sig till ön för att lyssna på romersk-katolska kyrkans svenske kardinal, Anders Arborelius.

Arborelius har flera gånger tidigare besökt Capella Ecumenica. Men i rollen som kardinal var det hans andra mässa. Och precis som förra året blev det en vallfärd. Det gick busslaster från Norrköping och vid kyrkbåtens brygga ringlade sig kön lång.

Capella Ecumenica är ett kapell byggt för att bidra till enhet mellan kristna samfund. Den här helgen framstod det dock som en plats för enhet i största allmänhet. I sin predikan talade Anders Arborelius om hur mässan på ön samlade människor från olika delar av världen, samtidigt som han varnade för växande klyftor i samhället.

Och trots att det ofta påtalats hur öppet Sverige är som land finns det stora problem kopplade till nyanländas integration. Under årtionden har det fulla steget in i samhället aldrig riktigt blivit av för många som har invandrat, med bristande kunskaper i svenska språket går ett betydande antal utan jobb och bor i områden där andra har en liknande situation.

Scenen på Capella Ecumenica i söndags kan ses som en motpol till den mest dystra bilden av integrationen. På Västra Gärsholmen möttes svenska och afrikanska högtidsdräkter. De flesta kontinenter lär ha varit representerade. Och mötena var naturliga, eftersom människor samlades kring något gemensamt. I helgen var det religionen som förenade.

Ska integrationen fungera väl bör också något förena människor. Finns det ett kitt kan många klyftor överbryggas. Det behövs en berättelse som alla kan känna delaktighet i.

En sådan berättelse behöver dock inte hämtas ifrån religionen. Under delar av 1900-talet kan folkhemmet sägas ha fyllt den funktionen i Sverige, även om det målinriktade socialdemokratiska projektet delvis lär vara en produkt av eftervärlden. I Schweiz – ett land med flera olika språkgemenskaper – samlas nationen kring demokratin och de återkommande lokala folkomröstningarna. Och under fotbolls-VM har det svenska herrlandslaget visat hur sporten kan samla människor.

Kanske är det som verkligen fattas i integrationen en övergripande politisk berättelse om vart samhället är på väg, även om det görs försök att formulera en sådan.

Särskilt Moderaterna har prövat att lansera en vision som kan engagera. Det har talats om att ”i Sverige gör vi rätt för oss” och nu beskriver moderatledaren Ulf Kristersson ”ett land för hoppfulla” – en vision som signalerar välbehövlig framtidstro. Berättelsen om ett land för hoppfulla har potential att lyfta, även om den ännu inte har gjort det.

Sammanfattningsvis är det ännu inte som på Västra Gärsholmen i helgen. Ännu kan ett studiebesök på Capella Ecumenica lära något om enhet.