Det finns en järntriangel i svensk politik, enligt Anna Dahlberg på Expressens ledarsida. Enligt henne delar nämligen över två tredjedelar av riksdagsledamöterna en invandringspolitisk samsyn. Även om de sällan eller aldrig erkänner det öppet vill Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna strama åt flyktingmottagandet och begränsa kostnaderna för invandringspolitiken.

Visst finns det skillnader mellan partierna. Socialdemokraterna till exempel har gett en ”flyktingliberal” flygel stort inflytande allt sedan Mona Sahlins dagar. I grova drag stämmer ändå bilden. Det finns en bred, men delvis dold, samsyn i migrationspolitiska frågor, vilken dessutom har motsvarande stöd inom opinionen.

Och så har det faktiskt alltid varit. Som Dahlberg konstaterar har opinionsundersökningar alltid pekat på fler som vill ta emot färre!.

Givet detta kan det tyckas konstigt att invandringsfrågan någonsin blivit så inflammerad, likaså att SD så framgångsrikt kunnat profitera på densamma. Förklaringen enligt Dahlberg är att två partier – Centern på borgerlig sida och Mijöpartiet på socialistisk – tagit huvudpartierna (Moderaterna respektive Socialdemokraterna) som gisslan. Det ligger mycket i det också och påvisar en demokratisk snedvridning med olyckliga effekter.

Om nu Centerpartiet är så flyktingliberalt som Annie Lööf tycks vilja ge sken av.

Som Svenska Dagbladet kan påvisa (3/5) är skillnaderna mellan Centern och ”nygamla” Moderaterna i själva verket mindre än man kan tro. Centerpartiet ger visserligen uttryck för en något mer klassiskt liberal syn, men förespråkar följaktligen också en stram syn på bidrag och förmåner som invandrare eventuellt har rätt till. Skillnaderna mellan partierna är inte större än att Centern faktiskt vill skära 100 miljoner kronor mer inom migration och integration än Moderaterna! Över huvud taget är skillnaderna inom Alliansen ganska små.

Inom det rödgröna blocket är situationen delvis annorlunda. Miljöpartiet ligger visserligen störst vikt vid klimatpolitiken i sitt valmanifest, men går också till val på en radikal återliberaliserin av invandringspolitiken enligt välkänd modell – därtill uppbackat av Vänsterpartiet.

På sistone har Annie Lööf krånglat till en del genom vad som emellanåt kallas för ”gymnasiemnestin”, men det förändrar egentligen inte grundförutsättningarna. I riksdagsvalet röstade 87 procent (!) på andra partier än MP och V, så varför skulle dessa få styra migrationspolitiken?