Ledarkrönika Det finns förmodligen sämre sätt att tillbringa kvällen på, än att gå på politisk middag med försvarsminister Peter Hultqvist. Hela hans jovialska attityd och jordnära folklighet borgar för en på en och samma gång trevlig och avslappnad stämning. Plötsligen är man du och bror över blockgränsen och när någon i sällskapet, möjligen en smula överförfriskad, påstår att Hultqvist är den bäste försvarsministern i mannaminne, möts det bara av leenden runt bordet.

Sedan, när man mätt och glad ska gå hem, förändras allt. Som goda svenskar ska ju notan delas, men Hultqvist vill varken dela kostnaden rakt av eller ens betala vad han faktiskt förtärt (snål med dricksen är han också). Desertvinet, som han själv smakade rundligt på, påstår han sig inte ha något med att göra. Till råga på allt klagar Hultqvist inför kyparen över att entrecoten i själva verket inte var tillräckligt välstekt, därför borde han betala mindre.

Plötsligen är den goda stämningen som bortblåst.

Så förhåller det sig åtminstone inom försvarspolitiken, där överbefälhavare Micael Bydén i slutet på förra veckan presenterade just en nota för den förda försvarspolitik, som faktiskt har Hultqvist som främsta avsändare. Ytterligare några dagar tidigare hade en perspektivstudie presenterats, där det fastslogs vad som krävdes för att Sverige skulle få ett ”styggt och farligt” försvar. Ungefär som under kalla kriget. Det blir dyrt, men betalningen tycktes ligga långt in i framtiden. Annorlunda förhåller det sig just nu, när hittills tagna försvarsbeslut ska finansieras. Det saknas pengar. Tre miljarder kronor redan nästa år och ytterligare två 2020.

Och då talar vi inte om något styggt och farligt, nej inte om någon upprustning över huvud taget. Bara om att verkställa den försvarspolitik regering och riksdag varit överens om. Det håller de borgerliga partierna (liksom antar jag, Sverigedemokraterna) med om. Miljöpartiet och Vänsterpartiet låtsas som det regnar. Men vad säger Socialdemokraterna, det vill säga Hultqvist?

Han vill inte lova att betala någonting! Först ska behoven utredas. Dessutom låter försvarsministern antyda att det nog inte går att lita på Försvarsmakten. Statskontoret har fått i uppgift att se över ”effektiviteten” i försvarets ekonomiska styrning.

Det är både fräckt och ohederligt. Att det saknas pengar överraskar nämligen inte och har specifika orsaker. Underskottet beror på att (politiskt beslutade) materielinköp blivit dyrare, ökad verksamhet innebär ökade kostnader och till råga på allt har regeringen fattat ett antal ofinansierade beslut – bland annat en (helt nödvändig) gångtidsförlängning av skolflygplan. Då kostar det och ÖB:s besked är inte överraskande. Han har varnat för ekonomiska underskott flera gånger.

Hultqvists reaktion framstår mest som sur och vrång. På ett sätt går det visserligen att förstå honom! För som alltid när problem uppstår, tycks statsministern befinna sig någon annanstans. Statsråden får hantera problemen efter bästa förmåga, sannolikt utan att vara helt säkra på vilken regeringspolitik som egentligen gäller.

Olyckan är emellertid redan ett faktum. Hultqvist lite dialektala gnällighet har tidigare ägt en viss folklig charm. Nu framstår han bara som just gnällig.