Ledare Enligt en opinionsundersökning vann Ulf Kristersson den senaste tv-duellen mot Stefan Löfven klart och tydligt. Och i en annan opinionsmätning rusade Moderaterna från 16 till 22 procent. Kristersson behöver framgångarna för att kunna besvara ett antal frågor. Till exempel på hur Alliansen ska kunna bilda en ny regering.

Anna Kinberg Batra slogs med inte bara undrande journalister, utan de egna väljarna och förmodligen ibland också sig själv i just den frågan. Än gick det hit, än gick det – och än gick det ner i diket. Kanske var decemberöverenskommelsen (DÖ) bättre än sitt rykte, men DÖ var inte precis förankrat. Varken inom Moderaterna eller bland väljarna. Kinberg Batra gjorde inte heller några försöka att propagera för DÖ:s eventuella förtjänster, hon utgick helt enkelt från att väljarna skulle följa patrull.

Så blev det inte. Moderaterna började istället förlora väljare till Sverigedemokraterna.

Kinberg Batra räddades emellertid av Kristdemokraterna, som plötsligen övergav DÖ. Fast DÖ levde i praktiken kvar – ända tills Kinberg Batra ändrade sig. Igen.

Nu ville hon fälla regeringen – vilket i och för sig var logiskt givet att DÖ formellt inte existerade längre. Fast hon ville samtidigt inleda ett samarbete med SD i vissa frågor (något oklart vilka), eller åtminstone samtala med partiet. Ingen förstod riktigt vad som avsågs och efter lite kaffesnack mellan moderater och sverigedemokrater rann det mesta ut i sanden. Men Moderaterna förlorade väljare igen, den här gången till Centern.

Därefter var Kinberg Batras saga all. Det hela var ganska sjaskigt, men oförtjänt eller inte är hon redan bortglömd. Nästan lika borglömd som Fredrik Reinfeldt. Kristersson har fått mandat att forma Moderaternas politik efter eget huvud, samtidigt som hans arbete onekligen underlättas av de omedelbara opinionsframgångarna.

Häromdagen gav sig Kristersson så i kast med regeringsfrågan, i en längre intervju i Dagens Nyheter.

Kristersson vill bilda en ny Alliansregering på andra sidan valdagen nästa år – oavsett om de borgerliga partierna är större än de rödgröna partierna eller inte, oavsett om det finns borgerlig majoritet i riksdagen eller ej. Det är lika tydligt som förväntat och självklart. Antingen har vi DÖ eller inte. Och eftersom DÖ begravts (?) måste Alliansen åtminstone försöka bilda regering, pröva stödet i riksdagen.

För den skull vill han inte samarbeta med Sverigedemokraterna, nej inte ens ”samtala” med partiet. Exakt vad som avses med samtal är visserligen lika oklart som förr, men det kan ju kvitta om det inte blir några!

Huruvida en sådan politik kommer att fungera i längden återstår förstås att se, men densamma bör åtminstone prövas. Om Socialdemokraterna med SD:s stöd under sådan omständigheter vill fälla en eventuell Alliansregering, så är det också ett besked. Fast en borgerlig ministär ska i varje fall inte falla på egen ovilja.