Ledarkrönika Jag har under många år varit en lycklig och synnerligen passiv medlem i Svenska Volvo PV-klubben. Mitt engagemang inskränker sig i praktiken till att läsa medlemsbladet PV-entusiasten. Styrelseval och dylikt engagerar jag mig aldrig för. Kanske borde jag aktivera mig mer, men så har det av olika anledningar inte blivit. Jag inbillar mig likväl vara en verklig vän av Volvos klassiska veteranbil (och äger en själv). Om man så vill kan man säga att jag verkligen tror på min bil.

Min relation till Svenska kyrkan är inte så annorlunda! Troende och religiöst intresserad, emellanåt kritisk men också oroad för kyrkans framtid är jag emellertid nästan lika passiv medlem som vilken svensk som helst. Jämförelsen är måhända hädisk men, inbillar jag mig, inte utan åtminstone utan någon poäng. För även om en kanske borde aktivera sig, handlar tro om någonting annat och i grunden viktigare.

Man kan förstås hävda att jag genom att eventuellt inte delta i söndagens kyrkoval i någon mening gör mig till en sämre medlem av Svenska kyrkan. Däremot förhoppningsvis inte en sämre kristen.

Dessutom gör inte mitt eventuella valdeltagande i övermorgon mig till en bättre medborgare. Däri ligger skillnaden mellan föreningsaktivitet (kyrklig eller annan) och sedvanlig politisk aktivitet. Jag anser att alla svenska medborgare visserligen har rätt att avstå från deltagande i svenska val, men att det för demokratins fortlevnad faktiskt också går att tala om medborgerliga skyldigheter. Det är inte orimligt att kräva ett minimalt engagemang av alla myndiga svenskar åtminstone vart fjärde år.

Kyrkovalet är inte längre en angelägenhet för alla svenskar. Håller de senaste decenniernas medlemsutveckling i sig, riskerar Svenska kyrkan snart att blott vara en minoritetsförsamling bland många andra (låt vara den i särklass största av dessa). Att då jämföra kyrkovalet med vanliga riksdags- och kommunalval blir bara löjligt.

På tiden nästan alla svenskar fortfarande var medlemmar i det som då var en statskyrka, ägde resonemangen kring kyrkodemokrati ändå viss bärkraft. Inte för att kyrkovalen någonsin engagerat särskilt många. Det har nästan alltid varit en fråga för den redan aktiva minoriteten – och det förstår jag. I min gamla födsloförsamling fanns det till exempel på tiden det begav sig bara en enda gemensam lista, dessutom utan möjligheter till att kryssa enskilda kandidater. En parodi på demokrati! Jag bojkottade kyrkovalet.

Sedan dess har Svenska kyrkan inte bara krympt i medlemsantal, utan också upphört att vara statskyrka. En särställning har den visserligen fortfarande och inte bara på grund sin relativa storlek, utan också av kulturhistoriska och praktiska samhällsskäl. I de flesta fall blir vi döpta, ofta gifta och inte minst begravda i Svenska kyrkans regi. Men i grund och botten är det ändå ett religiöst samfund vilket som helst. Det har inget med vanliga val att göra.

De flesta riksdagspartier har insett detta och deltar inte i valet, åtminstone inte direkt för det finns medlemmar som är aktiva på både den ena och andra arenan. Jag slår gärna ett slag för de vanliga kyrkopolitikerna! Ett bortglömt gräsrotsengagemang långt bortom karriärpolitikens slimmade budskap. Men i de traditionella partiernas ökande frånvaro har substitut uppstått. De i kyrkopolitiska frågor vanligtvis måttligt insatta vanliga medlemmarna vet inte riktigt vad de ska tro och utställda vallöften andas sällan någon särskild ideologisk stringens.

Som politisk nörd inskränker sig naturligtvis inte mitt intresse till "allsvenskan", men när det kommer till kyrkovalet erkänner jag min relativa okunskap. Med få undantag ser jag ingen större skillnad mellan många budskap och finner det ärligt talat knappast mödan värt att lusläsa några partiprogram.

I Norrköping har visserligen krematoriets vara eller inte seglat upp som en "riktig" fråga. På riksplanet gör Socialdemokraterna en stor sak av att göra Sverigedemokraterna till huvudmotståndare. Det är tyvärr ett övertaktiskt spel, som dessutom bara kan sluta med förlust. SD kan nämligen kosta på sig ett uselt val och sannolikt stå som segrare i vilket fall som helst. I valet till kyrkomötet 2013 fick Sverigedemokraterna knappt sex procent, vilket ansågs mycket då men är lite jämfört med dagens opinionssiffror. Det skulle förvåna om SD inte "automatiskt" går kraftigt framåt – och därmed kan förklara sig som segrare i den egentligen chimära maktkampen mot S.

Alldeles oavsett allt detta är det förstås bara bra om många tar chansen att vara föreningsaktiva och röstar i kyrkovalet. Men de som av en eller annan anledning avstår är varken dåliga demokrater eller nödvändigtvis svaga i tron.