Ledare Lärarlyftet innebär inget lyft för lärarna. Åtminstone är det allt färre som söker sig till de möjligheter till vidareutbildning som Lärarlyftet innebär (DN 2/11). Var tredje kurs har till och med fått ställas in, på grund av bristande intresse.

I detta fall säger emellertid statistiken inte mycket om intresset, däremot om möjligheterna till vidareutbildning. I många fall släpper nämligen inte kommunerna iväg sina lärare, nästan oavsett hur intresserade dessa eventuellt är. Det råder ju allmän lärarbrist, så det går att förstå den kommunala motviljan. Samtidigt är det en kortsiktig lösning, som långsiktigt minskar intresset för läraryrket – åtminstone i kommunal regi.

I andra fall försöker lärare kombinera arbete med studier. En ofta mer eller mindre omöjlig kombination, som enligt tillfrågade lärare också riskerar leda till att att eleverna får sitta i kläm.

Grundproblemet är förstås lärarbristen i sig – som vi kanske får vänja oss att leva med. Politiker av olika färg pratar förstås ofta och gärna om satsningar på lärarutbildningar, men vad är vitsen med det när det knappt ens går att fylla dagens utbildningsplatser? Intagningskraven är låga, vilket långsiktigt skadar yrkets status, samtidigt som man kan misstänka att vissa utbildningar inte håller måttet. Enligt en pilotstudie genomförd av Universitetskanslerämbetet, underkändes till exempel två av åtta undersökta utbildningar (NT 2/11).

Lärarlönernas betydelse för yrkets attraktivitet diskuteras ofta och bättre löneutveckling är förmodligen den långsiktigt viktigaste åtgärden. Läraryrket har emellertid aldrig lockat intresserade primärt på grund av höga löner. Däremot åtnjöt yrket en helt annan status för några decennier sedan. Det var innan vänstervridna nivelleringsuppfattningar började få fäste i samhällsbygget. Om det är lika fint och viktigt med vilka offentliga yrken som helst, vem väljer då en så ofta besvärlig karriär som lärarens?

Som man bäddar får man ligga – och det är för övrigt inte fundamentalt annorlunda vad gäller polisbristen.

Samtidigt är det inte förvånande att just kommunerna i rollen som arbetsgivare förefaller måttligt intresserade av att ge sina lärare möjligheter till vidareutbildning. Det går att förstå det kommunala ointresset, eftersom skolan i många kommuner är både ekonomiskt och personellt pressad. Fast ofta saknas också den kommunala kompetensen i skolfrågor. Det är skäl så goda som några att återförstatliga den kommunala skolan.