Politiskt korrekthet kan se ut på många sätt, till exempel en offentlig motvilja att ens fundera på de inrikespolitiska konsekvenserna i Frankrike och andra länder efter terrordådet i Paris. Fast naturligtvis finns det vinnare och förlorare också i denna fråga. En av de största vinnarna kan bli Nationella frontens Marine Le Pen.
40 procent av de franska väljarna uppger (enligt Newsweek) att de kan tänka sig ett mer auktoritärt ledarskap, även om det skulle innebära att demokratin naggas i kanten. Nationella frontens väljare är mycket lojala, det är inte längre socialt särskilt stigmatiserande att stödja Le Pen och hon vinner sympatisörer från både höger och vänster. Le Pen kräver nu att de tillfälliga gränskontrollerna ska permanentas, att jihadister i vissa fall ska fråntas sina medborgarskap och utvisas samt inte minst att radikala moskéer ska stängas.
Nationalistiska partier växer över hela Europa, samtidigt som avsaknaden av gemensamma paneuropeiska visioner skapar problem för desamma på överstatlig nivå. Det struntar förmodligen många väljare i, men liksom andra ledande politiker torde exempelvis Le Pen vara medveten om nödvändigheten av transnationella lösningar på allt från migration till terrorism. Det verkliga eller inbillade – och ofta luddigt upplevda – hotet från islamismen kan dock bli en faktor som underlättar gränsöverskridande samarbete också mellan nationalister.
I vid mening utgör utvecklingen ett hot mot de liberala värderingar som ännu dominerar det politiska livet i de flesta av EU:s medlemsstater. Denna liberalism upplevs av allt fler väljare som elitistisk och vänstervriden (fast ibland också råkapitalistisk). Människor som menar att de bara försvarar en traditionalistisk hållning i olika frågor upplever sig ofta också som ideologiskt marginaliserade, för att inte säga förlöjligade. Framför allt uppfattas den rådande politiken som ineffektiv och på åtminstone den punkten finns det viss grund för kritiken. Oförmågan att hantera framför allt terrorismen, men också andra frågor som helt eller delvis emanerar från integrationspolitiska misslyckanden utgör en utmärkt grogrund för de som kräver en mer auktoritär samhällsordning.
I sammanhanget bör vi inte glömma att exempelvis Ungerns nationalkonservative premiärminister Viktor Orban må uppfattas som hur kontroversiell som helst utanför landets gränser, bland de egna väljarna är hans politik populär. Ett ännu tydligare exempel (utanför EU) är hur den ryske presidenten Vladimir Putins synnerligen auktoritära politik inte entydigt upplevs som hotfull, utan i relativt vida kretsar snarare som anledning till inspiration – och han åtnjuter fortfarande bred folklig popularitet på hemmaplan.
Även om situationen naturligtvis varierar mellan olika länder, framstår dagens europeiska toppolitiker som bleka, visionslösa och handlingsförlamade. De förmår inte hantera dagens utmaningar. Hur ska de kunna bemöta det som med en billig omskrivning ofta kallas högerpopulism?
För det krävs en Churchill, en de Gaulle eller åtminstone en Thatcher.