Krönika Vi installerade nyligen ett kodlås hemma. Passar bra dels för att förenkla vid de (otaliga) gånger jag förlagt nyckeln. Dels för att det av oklar anledning är lättare att komma ihåg att låsa.

Jag får en del synpunkter om det slarvet, eller godtrogenheten. För det skulle så klart vara krångligt och ytterst obehagligt att ha någon främmande rotandets i ens privata sfär. Men jag tillhör väl den rätt stora grupp som inte är så värst orolig (för att utsättas för brott). Det finns dock tecken på att vi blir färre. Och efter att ljum sommarkväll efter annan på närområdets sommargågata ha fått hoppa undan för oräkneliga högljudda bilpromenerare (vad är grejen med högljudda?) och sedan över hela bufféer av picknickrester som någon inte ids slänga börjar jag vackla. Brottsutsatt är jag ju inte. Men det är inte trevligt. Det känns inte tryggt.

Och jag låser dörren utan påminnelse.

Oavsett skäl, faktiskt ökad, mer synlig, grövre, annorlunda, mer omtalad brottslighet eller bara ett förändrat debattklimat finns många skäl att vara lyhörd för sådana strömningar. Inte minst om det påverkar människors beteenden. För visst kan vi i viss mån förhindra att utsättas för vissa brott. Och det är väl rimligt att låsa dörren, men att oro påverkar valet av hemväg, huruvida en ska ta en sen joggingtur, boendeort eller skola är inte ett samhälle vi vill ha. Och även om magkänslan ibland ber oss kan vi varken linda in våra barn i bomull eller be dem bära hjälm även när de inte cyklar. Parallellt uppmanas vi förbereda för olika krissituationer, med kontanter, vatten och batteridrivna radioapparater. Det är väl nu vettigt att vara medveten om tillvarons skörhet och hur vi kan mildra ett fall. Men det känns ändå inte så tryggt när en som individ behöver, eller känner sig nödgad att, agera för att förhindra att utsättas för brott. Och inte ens murar är ju egentligen värst effektiva.

Det är komplicerat att hitta ett bra, värdigt, säkert, rättssäkert och hållbart system för att straffa den som begått brott. Liksom att rigga det för avhållande effekter. För möjligheterna att på andras bekostnad tillskansa sig fördelar här i världen är många. Alla äpplen kan inte stöldskyddmärkas, de flesta dörrar går väl att bryta upp, bilar kan inte övervakas nattetid ibland tappar en sina kreditkort och går ensam på oupplysta gator. Till syvende och sist handlar ju hela samhället om ett rätt stort förtroende för att alla andra också väljer att respektera gemensamma förhållningsregler. Och lika viktigt som att lägga krut på ett välfungerande system för att beivra brott, är det att få färre att behöva uppleva det – som brottsoffer såväl som vittnen eller förövare. Vilket är om möjligt än mer komplicerat. Och kräver oändligt mycket av inte minst skol- men sannolikt även bostadspolitiska åtgärder.

Frågan är ju bara vilka.

Nyligen lyftes av tidigare statsministern Reinfeldt ”broken-windows” teorin, i princip vikten av fokus på de brott som märks i vardagen. Miljöpartiet vill bötfälla den som kastar fimpar. Och att stoppa utbredningen av gängkriminalitet är en fråga som lyfts av allt fler. Med avskräckande långa straff, tycker en del. Fler poliser, tycker andra. Snabbare och säkrare processer en tredje.

Sannolikt finns det väl en poäng med samtliga nämnda förslag – men effekterna för varje individs upplevelse av omvärlden beror så klart på. Och samtidigt som problembild och lösningar ibland tycks oändligt komplicerade framstår det i andra sammanhang som så enkla, och handlar om något så enkelt som en naturlig medmänsklighet. Lite vanligt hyfs. Som att köra lagom långsamt och plocka upp sin egen skit.