Ledare Även den största skogsbrand börjar med en liten gnista och det är inte annorlunda med storkrig. Första världskriget började till exempel genom att en obetydlig serbisk nationalist hade ”turen” att lyckas mörda den habsburgske tronföljaren Franz Ferdinand. Efter några veckor slog Österrike-Ungern tillbaka med ett massivt angrepp på Serbien, vilket ”tvingade” in såväl Ryssland som Tyskland i kriget och så vidare.

Så vad säger att inte en i praktiken närmast statsbankrutt asiatisk småstat skulle kunna dra igång ett ”litet” krig som utvecklar sig till en mycket större konflikt med deltagare på ömse sidor Stilla havet?

Lite grand, trots allt. För den som förmår läsa tecknen.

Pessimismen är stor efter Nordkoreas senaste missiltest – det kraftfullaste hittills. Även om regimen säger något annat, saknar dock Nordkorea (sannolikt) fortfarande kapacitet att slå till mot amerikanska fastlandet. Till exempel kan det diskuteras huruvida staten har kapacitet att producera kärnvapenmissiler med förmåga att inte bara gå ur, utan också återinträda i atmosfären på ett kontrollerat sätt.

I den meningen har nordkoreanerna fortfarande ett bit kvar att gå. Ändå säger regimen något annat. Det inger faktiskt hopp.

I den sedvanligt bombastiska nyhetskommunikén efter missiltestet konstateras nämligen att ”Kim Jong-Un förklarar med stolhet att vi nu äntligen har förverkligat den historiska insatsen att färdigställa landets kärnvapenstyrka och robotstyrka”. Det är en kremlologiskt intressant vinkling.

Någon garanti är det naturligvtis inte, men en del talar för att Pyongyang ägnar sig åt utrikespolitisk signalering. Man hade kunnat nöja sig med att konstatera ytterligare en ”framgångsrik” uppskjutning – utan att några påståenden om ”förverkligande” och ”verkställande”. Även om det nordkoreanska kärnvapenprogrammet bara skulle vara halvfärdigt, är emellertid avskräckningsförmågan i närområdet redan tillräcklig och dessutom har inte ens en regim som satsar nästan allt på krigsmakten oändliga resurser. Även om det sällan ses utåt svider sanktionerna faktiskt.

Skulle så vara fallet, behöver vi förhoppningsvis aldrig se nästa logiska steg i atomvapenprogrammet, vilket skulle kunna vara en nukleär provsprängning i atmosfären över Stilla havet. Möjligen inser Kim Jong-Un – som må vara en grym stalinist, men långtifrån är någon fårskalle – att provokationen skulle riskera att bli för stor. Tecken tyder dessutom på att såväl Peking som Moskva är genuint oroade över utvecklingen i Nordkorea och kineserna torde dessutom ha inflytande som skulle kunna nyttjas för en palatskupp i Pyongyang. Den nordkoreanske diktatorns värsta fiende behöver inte nödvändigtvis finnas i Washington.