Ledare 750 miljoner kronor. Det låter mycket. Men i statsbudgetsammanhang brukar vi snarare tala om miljarder. Då blir det bara 0,75. Inget att hurra för.

Ovanstående sifferlek är emellertid mer än så för Stefan Löfven. När han i går presenterade regeringsförklaringen var den stora nyheten satsningen på lag och ordning. Fast det blev bara 0,75 miljarder. Då låter 750 miljoner mycket bättre.

Pengarna ska dessutom räcka till mycket. SOS Alarm, Tullen, Säkerhetspolisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Kriminalvården. Bland annat.

Det blir inte så mycket till var och en. Det bidde en tummetott.

Samtidigt är Löfvens förhoppningsvis sista regeringsförklaring en bra sammanfattning på en förlorad mandatperiod i Rosenbad. Det har talats vitt och brett om lite allt möjligt. Ibland har det statsministern sagt varit riktigt bra. Det är utmärkt om Socialdemokraterna vänt vänsterflummiga föreställningar om kriminalpolitik ryggen. Det är också bra att det ska satsas mer på polisen, fast vägen fram är som vanligt höljd i dimmor. Visst är det bra om polisutbildningen byggs ut, men vilken nytta gör egentligen det när det är nätt och jämnt man klarar att fylla ens dagens utbildningsplatser?

Löfven gör det inte lättare för sig genom det famösa förslaget till vinsttak inom välfärden. Visserligen lär förslaget röstas ned av riksdagsmajoriteten, men det är också hans smala lycka om så sker! För tänk tanken på alla friskolor som annars riskerat nedläggning. Hur skulle statsministern hantera det?

Ibland närmade sig faktiskt regeringsförklaringen det som brukar kallas fake news. ”Arbetslösheten har pressats tillbaka” dundrade Löfven. Tro det, när den är skyhög bland personer med invandrarbakgrund. Integrationspolitiken lär inte bli enklare när de senaste årens många asylsökande kommer ut i samhället och ska försöka försörja sig.

För närvarande sitter statsministern faktiskt bara med en trumf på hand och det är försvarsminister Peter Hultqvist (S). Den planerade borgerliga misstroendeförklaringen mot honom ligger fast (?), men många av Alliansens företrädare skruvar på sig. Hultqvist är nämligen något så ovanligt som en riktigt populär försvarsminister (inte minst inom försvaret) och nu har det dessutom gått någon tid sedan skandalen på Transportstyrelsen briserade. Den pedagogiska poängen bakom ett misstroendevotum har redan gått förlorad. Alliansen riskerar helt enkelt ett opinionspolitiskt självmål och blott Gud vet vem som får posten om Hultqvist tvingas gå.

Samtidigt duger det förstås inte att lägga sig platt. Alliansen riskerar att förlora hur man än gör, men att låta udda vara jämnt – och därmed låta Hultqvist sitta kvar – kan åtminstone motiveras med försvarspolitisk omsorg.