Ledarkrönika Strax går färjan till fastlandet, vilket sorgligt nog innebär att jag missar Ebba Busch Thors tal i Almedalen. Tråkigt nog i sig, men särskilt trist om det går riktigt illa i höstens riksdagsval – och Kristdemokraterna åker ur riksdagen. I så fall blir det inget tal nästa år, åtminstone inte ett traditionellt från Almedalsparken. Dit släpps bara riksdagspartier in.

Kristdemokraterna är förstås stressade och inte blev det bättre när Göran Hägglund i sin analys av situationen misstänkte att vi efter valet kan få en enpartiregering – bestående av antingen bara Socialdemokraterna eller bara Moderaterna. Med tanke på hur beroende KD är av moderat stödröstande är hans utspel lite märkligt. Om alternativet inte är en Alliansregering finns det ju inte stor anledning för moderater att stödrösta på Kristdemokraterna...

Fast framför allt spädde Hägglunds yttrande på spekulationerna kring Alliansens eventuella sönderfall – en så kallad snackis under Almedalsveckan. Kalabaliken har varit total efter att de fyra partierna inte kunnat komma överens huruvida Sverigedemokraterna bör få några ordförandeposter i riksdagen efter valet. Eller rättare sagt: man var överens, men så hoppade Centern och Liberalerna av. Eller något i den stilen.

Hela affären är så eländigt skött att man vill gråta! Dessutom har sakfrågorna mer än någonsin hamnat bakgrunden. Nu handlar allt om vem som ska göra vad med vem, huruvida det över huvud taget finns något samlat borgerligt regeringsalternativ. Att Alliansens partiledare hävdar så är fallet, liksom ett gemensamt utspel om hårdare straff, hjälper liksom inte. Olyckan är redan ett faktum.

Det är historiskt anmärkningsvärt. Vanligtvis brukar det vara tvärtom. Partier som hoppas bilda regering tillsammans kan bråka under mandatperioden, men valåret samlar man sig.

Inte är det mycket bättre på rödgrön sida. Medan Jonas Sjöstedt ömsom förbannar Socialdemokraterna, och ömsom skryter om Vänsterpartiets inflytande över regeringen, passade Åsa Romson lagom till Almedalsveckan på att berätta vad som ”egentligen” hände när ministären Löfven kom överens om att försöka stoppa invandringen det dramatiska året 2015. Man var i själva verket inte alls överens. Socialdemokraterna körde över Miljöpartiet och de gröna ställdes i praktiken inför ultimatum: acceptera en hårdare invandringspolitik eller lämna regeringen.

Fast allt detta hamnade förstås i skymundan av Allianspartiernas bråk kring deras historieskrivning, vad som faktiskt hände när riksdagspartierna skulle få ordförandeposter i utskotten i förhållande till sin storlek, vilket rimligtvis också borde ge SD några poster. En fråga som jag misstänker att många väljare inte anser är en valfråga över huvud taget, åtminstone inte i jämförelse med vård, skola, omsorg och försvaret eller brott och straff eller nästan vad som helst.

Skillnaden mellan Alliansen och den rödgröna vänstertrojkan är väl möjligen att det senare alternativet redan uppfattas som en chimär av väljarna. Vänsterpartiet ingår ju faktiskt inte i regeringen och den dåliga stämningen mellan socialdemokrater och miljöpartister överraskar inte. Stalltipset är att Stefan Löfven vill bilda regering på egen hand och sedan ta sig fram med så kallade hoppande majoriteter.

Alliansens eventuella sönderfall är då en större nyhet. Visst är förutsättningarna för en dylik borgerlig samlingsregering dåliga. Kristdemokraterna riskerar att åka ur riksdagen. Liberalerna och Centern vill inte styra om inte Alliansen blir större än de rödgröna partierna. Visst skulle man också kunna tänka sig en ren moderatregering.

Men varför kapitulera på förhand? Alliansen bör gå till val som ett samlat och tydligt regeringsalternativ. Det är säkert också vad många allmänborgerliga väljare vill. Lyssna på dem.