Ledarkrönika Han döptes till Vladimir Iljitj Uljanov några dagar efter sin födelse 10 april 1870, men övergav sin ortodoxa tro till förmån för ateism vid sexton års ålder. Ett år senare greps och avrättades han äldre bror Alexander, då han vägrade ange andra medskyldiga i ett misslyckat mordförsök på tsaren. Då blev, som det brukar heta, Vladimir politiskt medveten och ett liv i revolutionens tjänst inleddes – hans egen revolution. 1902 valde han namnet Lenin, från den sibiriska floden Lena, som sitt ”nome de guerre”. Eller åtminstone är det den mest sannolika förklaringen, men han hade tidigare använt också andra pseudonymer som Tulin och Petrov.

Lenin var en av många radikaler, med mer eller mindre verklighetsfrånvända förhoppningar i det konservativa Ryssland. Så hur kommer det sig att just han lyckades, där andra försvunnit i historiens dimmor?

Utan världskrig hade Lenin och hans bolsjeviker förmodligen inte blivit mer än politiskt kortlivade statister. Men första världskrigets utbrott skulle förändra förutsättningarna fullständigt.

Och vad mer är – Lenin förstod det själv.

I en situation där många rycktes med i krigsutbrottets patriotiska yra 1914, förblev Lenin krigsmotståndare. Samtidigt insåg han att kriget sannolikt skulle bli både långt och destruktivt. Perfekta förutsättningar för vilken revolution som helst.

Ändå överraskade revolutionen 1917 också honom i hans dåtida schweiziska exil, ja den första revolutionen i februari alltså. Det var då tsaren störtades och Ryssland kastades i en ett revolutionärt kaos, där många politiska grupperingar kämpade om makten – med tilltagande allmän anarki som följd.

Kriget var redan djupt impopulärt, nu började disciplinen vid fronten kollapsa. Så småningom kom socialrevolutionären Alexander Kerenskij till makten och som ledare för den så kallat provisoriska regeringen ville han genomföra omfattande liberala och sociala reformer. Någon separatfred med Tyskland var däremot inte aktuellt, Kerenskij var lojal med sina brittiska och franska allierade. Han hade om inte annat goda ekonomiska skäl därtill för Ryssland hade tagit upp stora lån och var beroende av utländsk hjälp.

Det var Kerenskijs största misstag, den som banade väg för den långt radikalare oktoberrevolutionen.

Många uppfattar nog begreppet ”den ryska revolutionen” som synonymt med just oktoberrevolutionen. Andra ser den som en statskupp eller möjligen en revolution i revolution. Det ena utesluter inte det andra. Vi bör nog komma ihåg att revolutioner inte behöver vara demokratiska – men alltid leder till omfattande förändringar av samhället.

Jublande människor, fladdrande röda fanor och mitt i allt en liten man i pipskägg som håller det ena brandtalet efter det andra. Det hela låter onekligen mycket revolutionsromantiskt! Fast har inte så mycket med den verkliga historien att göra. För Lenin var allt annat än romantisk.

Istället var han lika praktisk som hänsynslös och hans riktlinjer för en framgångsrik revolution håller fortfarande måttet – oavsett ideologisk ståndpunkt. Efter en del krånglande lyckades Lenin med hemlig tysk hjälp ta sig till Ryssland, via Sverige, efter februarirevolutionen. Han arbetade långsiktigt, föraktade kompromisser och insåg att vägen till makten inte gick via parlamentet (duman), utan de så kallade sovjeterna – självutnämnda rådsförsamlingar av arbetare, upproriska soldater och diverse politiska extremister. Särskilt betydelsefull var förstås huvudstadens Petrogradsovjet. Sakta men säkert, och med benäget bistånd av Lev Trotskij, tog Lenin makten över Petrogradsovjeten. Sedermera blev Trotskij ordförande i bolsjevikpartiets krigsråd och ansvarig för de direkta krigshandlingarna den sjunde november 1917, i morgon för exakt hundra år sedan. Utan Trotskijs organisatoriska snille hade revolutionen knappast segrat.

Fast ingen har varken då eller senare talat om ”novemberrevolutionen”. Vid tiden använde Ryssland fortfarande den gamla julianska kalendern, varför det inledande skottet (symboliskt avfyrat av pansarkryssaren Aurora kvart i tio på kvällen) avlossades 25 oktober. Efter hårda strider över hela Petrograd erövrades till sist Vinterpalatset under heroiska former och den provisoriska regeringen greps.

Eller åtminstone hade det kunnat vara på det sättet... I själva verket rådde redan mer eller mindre anarki i huvudstaden, varför bolsjevikerna kunde erövra de flesta nyckelpositioner utan egentliga strider redan natten till 25 oktober. Vinterpalatset föll eftersom de relativt fåtaliga och disparata trupper som försvarade regeringen antingen kapitulerade eller redan hade hunnit ge sig av. Kerenskij själv hade flytt Petrograd och försökte något senare i spetsen för lojala trupper återta huvudstaden, men misslyckades och valde då att gå i exil.

Lenins bolsjeviker hade vunnit – tills vidare. Fast vad detta egentligen innebar var det få som förstod senhösten 1917. I framtiden väntade en sovjetrysk fred med Tyskland, som nästan (men bara nästan) räckte för tysk seger i världskriget. I framtiden väntade också ett blodigt ryskt inbördeskrig och därefter Lenins egen död 1924, som inte var mer romantisk än revolutionen den heller. Lenin tynade helt enkelt bort efter tre slaganfall.

Fast då var han redan en legend som den unga Sovjetunionen inte kunde klara sig utan. Som socialistisk inspiratör fick Lenin enorm och länge dessutom bestående betydelse också utanför det sovjetiska imperiet.

Sedan föll Berlinmuren och plötsligen återstod inte mer än ett balsamerat lik i Moskva.