Krönika Filters reportage om den så kallade Skandiamannen kombinerar ett utmärkt research-arbete med en häpnadväckande arrogant inställning till samma arbete. Tidningen hävdar nu att de “löst” Palmemordet, och ljuger därmed för sina läsare. Mord är nämligen ingen man löser på tidningsredaktioner, utan i domstol, oavsett vilken självbild som råder på redaktionen.

Det ska sägas att Filters reportage är ett gediget arbete som sammanfattar Skandiamannens märkliga agerande under och efter mordet, samt presenterar nya, viktiga nycklar som nu ingår i Palmegruppens utredning. Dock utelämnar man de tre viktigaste sakerna: Motiv, vapen och tillvägagångssätt. De två första påstår tidningen att de presenterar, men motivet är i princip att Skandiamannen var moderat och kände militärer. Att han kände en person som samlade på vapen är inte samma sak som att han hade tillgång till dem. Tillvägagångssättet nämns inte alls. Att mordet är löst är helt enkelt inte sant. Men Filter slår på stora trumman ändå och drar igång ett mycket framgångsrikt reklammaskineri för att sälja sin tidning. Problemet är bara att reportaget behandlar verkliga anklagelser mot riktiga personer. Skandiamannen är död och kan inte försvara sig.

Filter är dessvärre inte ensamma i den här typen av övertramp. Dessvärre tycks det vara så att ju värre ett brott är, desto mer okej är det att publicera namn och andra integritetskränkande uppgifter om personer som misstänks vara inblandade. Kardinalexemplet på detta är förstås Christer Pettersson som fick utstå att vara en mediakändis i 25 år innan han dog. Trots att han är den ende som blivit frikänd från mordet på Olof Palme har ändå allt ifrån statsministrar till advokater och poliser påstått att han är skyldig.

Efterspelet kring metoo-upproren har delvis varit lika illa. I lördags, 26 maj, basunerade Expressens löpsedel att Martin Timell kunde få sänkt straff i rättegången som nyss avslutats mot honom. Men problemet är att löpsedeln basunerar ut det som att Timell redan är dömd, vilket han inte är. Den som ser det finstilta ser detta, men den som bara ser löpsedeln på håll får intrycket av att Martin Timell blivit dömd för våldtäkt. Det är en oerhörd anklagelse, till synes endast för att sälja lösnummer. Flera andra namnpubliceringar har skett på tveksam grund och anklagelserna och dreven som följde därefter har fått tragiska konsekvenser, inte minst för Kulturhusets vd Benny Fredriksson som tog sitt liv efter drevet mot honom.

True crime-genren har exploderat på senare år, inte minst i de fall där en person misstänks sitta oskyldigt dömd. Som lyssnare sitter man på nålar. Är han oskyldig? Varför syntes inte han bild på övervakningskameran? Varför svarade han inte i telefon om han sa att han var hemma? Eftersom mordet skett på riktigt, på riktiga platser blir upplösningen gastkramande. Att kasta in alternativa gärningsmän likaså. Verkligheten slår fiktionen, och branschen växer.

Men ansvariga utgivare behöver vara just det: ansvariga. Att peka ut folk som skyldiga och kasta dem under bussen i pågående drev måste göras med stor försiktighet. Reportaget om Skandiamannen är i sig väl värt att publicera. Men att marknadsföra en avliden, oskyldig man som skyldig till det mest uppmärksammade brottet i svensk historia? Det är ett groteskt övertramp.