Ledarkrönika Dämpad snarare än pampig och i målad i samma kulör som Norrköpings spårvagnar, borde den planerade moskén i Ektorp inte röra upp allt för många känslor. Men det gör den. Sverigedemokraterna samlar in namnunderskrifter, i syfte att tvinga fram en folkomröstning. De andra partierna har sagt ja till moskén och därefter undvikit frågan.

Fram till i går.

Kristdemokraterna säger visserligen fortsatt ja till moskén, men nej till minariteten. Densamma anses störa stadsbilden, samtidigt som ”världen och vårt samhälle ser annorlunda ut i dag jämfört när detaljplanen antogs 2013” (NT:s insändarsida 9/11).

Artikelbild

Handlar motståndet snarare inte om att det numera är lättare att torgföra politiskt inkorrekta åsikter, jämfört med för bara några år sedan? Och att KD både försöker äta upp kakan och ha den kvar? Till skillnad från SD – som åtminstone är konsekventa i sitt moskémotstånd – framstår den kristdemokratiska kompromissen som krystad.

Risken för böneutrop ska visserligen inte underskattas, även om Bosniska islamiska församlingen, som bygger moskén lovar att några sådana inte är aktuella. Långsiktigt kan förstås den uppfattningen förändras, det är den smygislamisering av det offentliga rummet som vissa varnat för och som inte duger att vifta bort. Ett böneutrop är nämligen inte detsamma som kyrklockors klang! Förutom att de senare har traditionen på sin sida, är klockringning inte mer än just det. Böneutropet däremot är inte bara en kallelse till bön utan också en trosbekännelse. Den bryter därmed mot den sekulära principen om negativ religionsfrihet – att ingen ska tvingas till religion.

Möjligen behöver detaljplanen förtydligas – samtidigt som det faktiskt inte finns rimliga skäl att misstro ordföranden i församlingen Mensur Mustafic, när han lovar att det inte blir några böneutrop från minareten.

Inte heller har något framkommit som för tankarna till islamistisk radikalisering. Man bör naturligtvis inte misstänka enskilda församlingar utan rimlig grund. Samtidigt är det islamistiska hotet reellt och de radikala budskapen framförs ofta i moskéerna. Ofta finansieras dylika satsningar med saudiskt kapital – samtidigt det ofta inte är de större moskéerna, utan de betydligt mindre så kallade källarmoskéerna, som riskerar att drabbas av jihadistisk väckelse.

Artikelbild

| Störande? Här ska moskén byggas. Stör det verkligen stadsbilden, med eller utan en liten minaret?

Alla är emellertid inte förtjusta i moskéer som sådana i stadsbilden. Enligt Folkbladet (9/11) utgörs en icke oansenlig andel av just de kristdemokratiska väljarna av syrianska invandrare – som ofta förföljts för sin kristna tro och just därför tvingats fly till Sverige. Många av dessa är inte förtjusta i moskéer in på knuten, det är en åsikt värd att respektera.

Egentligen är det mycket sorgligt, eftersom såväl syrianer som bosniska muslimer borde kunna känna igen sig i varandras lidande. Bosnierna tvingades ju fly hit under det jugoslaviska upplösningskriget på 90-talet.

Dock är dessa attityder i sig faktiskt av underordnad betydelse. För nu befinner sig alla i Sverige, där svenska värderingar gäller och där vi inte importerar några konflikter från gamla hemländer. Religionsfriheten är lika självklar, som det är fel att av missriktad politiskt korrekt tolerans tillåta religiöst betingade undantag i exempelvis skolan.

Land skall med lag byggas! Det gäller också för moskéer, men tycks nästan bortglömt i fallet med Norrköpingsmoskén. Detaljplanen har redan antagits i laga ordning och då duger det inte att i efterhand byta uppfattning om dess existens hur som helst. Bygglov har beviljats, inklusive en minaritet (men inte för att denna med någon automatik ska kunna användas för böneutrop).

Dessutom finns det skäl att hyfsa debatten och därtill inte göra moskéfrågan större än vad den är. Oavsett egen utgångspunkt vinner alla på en moderat politik, gärna grundad i lite kyliga och sorgfälligt känslobefriade ställningstaganden.