Ledare Den svenska välfärdsstaten har invaggat svenskarna i en falsk naivitet. Det finns en förhoppning om att staten, på ett eller annat sätt, kommer att ta dig under vingarna ifall det uppkommer problem. Så är inte alltid fallet. Denna diskrepans mellan förhoppning och verklighet framkommer tydligt när det gäller livsmedelsförsörjning i händelse av kris.

Eslövs kommun i Skåne drabbades nyligen av ett strömavbrott och som en följd av detta kom det inget vatten ur kranen. Det dröjde inte många timmar innan flaskvattnet började ta slut i butikerna. Den som inte hade dunkar med vatten stående hemma fick helt enkelt låta bli att spola i toaletten.

Den genomsnittlige kommuninvånaren var naturligtvis inte förberedd på att detta skulle inträffa. Det var knappast kommunen heller. Det tog nämligen en bra stund innan kommunen samlades till möte och kunde se till att det fanns vattentankar i vilka kommuninvånarna kunde fylla på vatten i sina dunkar – ifall de hade några sådana. ”De ställer ut vattentankar, men var ska man få dunkar ifrån?”, som en person så illustrativt uttryckte det för Kvällsposten.

Förhoppningsvis kan nyheter som dessa få alltfler att vakna upp och inse att varken stat, landsting eller kommun är beredd leverera mat och vatten till dörren vid ett elavbrott eller någon allvarligare händelse.

Det är nu många år sedan Sverige stängde ner sina beredskapslager. Och den nationella självförsörjningen blir allt mindre för var dag som går. Det behövs inte mer än några rejäla störningar i infrastrukturen för att lastbilarna inte kommer fram och butikshyllorna snabbt gapar tomma. ”Vad äter vi om gränserna stängs i en krissituation? När varannan tugga mat i dagsläget är importerad?”, som Helena Jonsson, förbundsordförande för LRF skriver i Aftonbladet.

Också Livsmedelsverket har ett flertal gånger försökt påpeka den allvarliga situationen och satt krav på såväl kommuners som individers krisberedskap. Enligt myndigheten är minimikravet att det ska finnas mat för fem dagar i varje hem. Mat kanske de flesta kan skrapa ihop, men ännu viktigare är dricksvatten, som förmodligen väldigt få hushåll förvarar utanför kranen.

Förr i tiden var detta mer eller mindre självklart, men krismedvetenheten har uppenbarligen minskat. Att lagra lite extra mat eller vatten hemma är varken dyrt eller särskilt omständligt. Även om man själv inte känner något behov av detta frigör det resurser till gamla och sjuka som vid en krissituation kommer att vara i betydligt större behov av mat och vatten än friska människor.

Att vara en ”prepper” har blivit något av en subkultur. Men egentligen handlar det bara om en väldigt billig, bekväm och enkel försäkring. Förhoppningsvis får denna ganska milda krissituation kommuninvånarna i Eslöv att se över sin beredskap en extra gång.