Ledare Sällan har en valrörelse varit så misslyckad. Länge ledde det norska Arbeiderpartiet (AP) stort i opinionsundersökningarna, men på valdagen var försprånget inte bara utraderat. Det hade förvandlats till ett fiasko. AP backade med 3,4 procentenheter till 27,4 procent.

Många ger partiledaren Jonas Gahr Störe skulden och den kritiken är säkert berättigad – men det är bara halva förklaringen till AP:s misslyckande. I själva verket är den norska socialdemokratins genomklappning inte mer spektakulär än någon annanstans. Över hela Europa backar socialdemokratiska partier.

Samtidigt höll de borgerliga partierna (inklusive Fremskrittspartiet) i stort sett ställningarna. Såväl Kristelig Folkeparti (KRF) som Liberala Venstre var visserligen snubblande nära att åka ur stortinget. Under valrörelsen tycktes KRF tveka på frågan om vilken regering man egentligen ville stödja efter valet. Det straffade sig för partiet som en gång besatte statsministerposten självt.

På vänsterkanten noterade Socialistisk Venstreparti liksom kommunistiska Rödt framgångar. I det senare fallet dock huvudsakligen bortkastade röster eftersom partiet inte nådde upp till stortingsspärren. På samma sätt förhöll det sig med Miljöpartiets 3,2 procent.

Valets stora segrare är istället Senterpartiet (SP), mer vänstervridet och framför allt mer traditionellt landsbygdsinriktat jämfört sin svenska motsvarighet. SP nästan fördubblade sina röster och fick till sit 10,3 procent. Väl att lägga märke till nästan uteslutande genom stora framgångar på landsbygden. I den lilla nordliga kommunen Andöy fick SP 72 procent…

En annan segrare är naturligtvis statsminister Erna Solbergs Höyre. Partiet backar visserligen men måttligt och i praktiken finns det ingen annan ny regeringsbildare än Solberg. Frågan är hur denna ministär ska se ut, men det mesta talar för en fortsatt minoritetsregering tillsammans med Fremskrittspartiet (FRP).

Ministären Solberg har, sin ganska besvärliga parlamentariska situation till trots, lyckats påvisa stabilitet och har vänt ekonomisk motgång i framgång. Särskilt anmärkningsvärd är förstås hur FRP visat sig regeringsdugligt. Inte problemfritt på något sätt, men alla högljudda varningar för semifascister eller dylikt har visat sig oberättigade.

Många talade om en valrysare, men till sist blev förändringarna ganska små. Det gör visserligen inte regeringsbildningen lättare för Solberg, men väljarnas dom står sig! I Norge är nämligen nyval förbjudna.