Ledare Till sist hände det som inte fick hända, även om det förstås bara var en tidsfråga. En man dödades vid en tunnelbanestation söder om Stockholm efter att ha plockat upp vad som troligen var en handgranat och en kvinna skadades svårt.

Om uttrycket tillåts i sammanhanget, har Sverige drabbats av en kriminell explosion. För några år sedan oroades polisen av att brottslingar ofta använde så kallade soft air guns, som ofta liknar riktiga kulvapen, vid exempelvis inbrott. I dag är tillgången på illegala skjutvapen så god, att ingen behöver nöja sig med luftpistoler. Och det handlar inte bara om pistoler, utan ofta grova automatvapen – och handgranater.

Lagar har skärpts och kommer att skärpas, men lagstiftarna befinner sig i efterhand och med rådande rättspraxis utnyttjas sällan hela straffskalorna. Polisen ska också rustas upp, men det tar tid. Det går inte att beställa fler poliser, i en situation när myndigheten nätt och jämnt klarar att fylla dagens utbildningsplatser. Under tiden sitter rikspolischef Dan Eliasson kvar. Som om ingenting hänt.

I en situation med polisbrist och en misslyckad omorganisation i ryggen, tvingas polisen göra sina prioriteringar så gott det går. Den grova kriminaliteten går naturligtvis först och att detta inte behöver vara något hopplöst uppdrag påvisas av exempelvis Uppsalapolisen, som kunnat notera gott resultat i sitt arbete med att ”utplåna” ligorna.

Men prioriteringen har ett pris. Polisen lyser ofta med sin frånvaro på gator och torg, så också i exempelvis Norrköping där Citypolisen var synligare för några år sedan. Istället tar ordningsvakter och väktare över. Det är inte någon oproblematisk utveckling.

Som det går att läsa på nyhetsplats i dagens NT riktas allvarlig kritik mot några väktare i Norrköping. Dessa ska, enligt uppgift, gjort sig ökända för att ostraffat missbruka sina rättigheter, ja till och med misshandla människor. De drabbade tillhör vad man skulle kunna kallas trasproletariatet – missbrukare och uteliggare. Personer som har svårt att göra sina röster hörda och ofta är ett måttligt populärt inslag i gatubilden. I dylika sammanhang handlar det dock snarare om ett ”sanitärt” problem är verklig kriminalitet, men hur många reagerar om en missbrukare misshandlas?

Tillräckligt många, verkar det trots allt som och polisen bekräftar problemen. Samtidigt illustrerar situationen en utveckling som går mot ökat väktarberoende. Det är illa av flera skäl! Väktarna arbetar för de som betalar, samtidigt som alla skattebetalare egentligen redan betalt för sitt skydd via skattsedeln. Att resurserna gått till annat får vi ställa regering och riksdag till svars för.

Men det är också illa eftersom behovet av fler väktare kan leda till att såväl oseriösa företag som olämpliga personer tar på sig rätten att skipa rättvisa efter eget godtycke. Det är ett problem för branschen, men framför allt för hela samhället.