Har den illegala rovdjursjakten en politisk dimension?

– Ja, vi bör se den illegala rovdjursjakten som en politisk handling och inte enbart som en brottslig. Det finns politiska drivkrafter och implikationer. Jägare som jag har intervjuat känner att de saknar inflytande över dagens viltförvaltning. De upplever sig svikna av de styrande och röstar inte längre i valet eller missnöjesröstar.

Men finns det inte en fara att olaglig rovdjursjakt kan legitimeras genom att beskriva den som politiskt motiverad?

– Att använda förklaringsmodeller som tar hänsyn till drivkrafterna är inte att legitimera illegal rovdjursjakt utan syftar till att förstå fenomenet bättre.

Vad är det som driver en del personer till illegalt dödande av rovdjur?

– När folk känner utanförskap kan vi se sådana här handlingar. Man väljer att sabba för staten och det gör inget om det går åt skogen. Sedan är det inte personerna som pratar eller skriver på sociala medier om att döda varg eller andra rovdjur som gör det. Men den stora gruppen av missnöjda jägare skapar ett klimat i vilket det är acceptabelt att ta lagen i egna händer. Intressant är dock att det främst gäller rovdjursjakten. Jag har fått höra beskrivningar om att personer som jagar rovdjur illegalt aldrig skulle drömma om att bryta några av reglerna kring jakt på andra viltslag, som älg.

Varför kan det vara accepterat att bryta vissa jaktregler men inte andra?

– Jägarna känner sig till stor del utestängda från de beslutsprocesser som lett fram till dagens förvaltning. Systemet är svårt för jägarna och många upplever att miljörörelsen får för mycket utrymme.

– En del jägare ställer också statens kostnader för rovdjursförvaltning mot annan service som har försvunnit från landsbygden. Varg kan transporteras med helikopter men ambulanshelikoptern är indragen, har jag fått höra. Rovdjursförvaltningen vävs samman med känslan av landsbygdens förfall.

Går det att vända den negativa utvecklingen och i så fall hur?

– Det behövs nya deltagandeprocesser. Det går inte att få en brett accepterad linje när representanterna i viltförvaltningsdelegationerna företräder olika intressegrupper med på förhand bestämda mål. Även om de kommer överens i delegationen så är det närmast omöjligt att förankra kompromisserna lokalt med de ingångarna. Det behövs fler som inte ser sig som intresserepresentanter i processerna och den lokala förankringen bör öka.

– Svenska jägare bör också lägga mer kraft på EU-nivå. Där finns makten och genom att föra talan där kan känslan av kontroll öka. Men inställningen bland många enskilda jägare är i stället den motsatta – misstron mot EU växer. (SNB)