Ledarkrönika I morgon avgörs det – vem som får arrangera sommar-OS 2024. Fast den spännande, sista omröstningen är redan ett olympiskt västgötaklimax. Det finns bara en kandidat – Paris.

Los Angeles övertalades till att arrangera spelen 2028 istället. Fjorton miljarder kronor i ”kompensation” hjälpte säkert amerikanerna att släppa på prestigen...

Vad Internationella olympiska kommittén (IOK) köpt sig är emellertid inte främst två olympiska spel, utan tid. Ursprungligen luftade sex världsstäder intresse för sommar-OS 2024, men till sist hade alla utom Paris och Los Angeles hoppat av eftersom de redan astronomiska kostnaderna riskerade att skena ytterligare. Och Paris var inte intresserat av att vänta fyra år. Risken fanns att IOK stått utan värdstad efter 2024.

Det var än värre med vinterspelen 2022. Alla utom kazakiska Almaty och kinesiska Peking hoppade av. Ett val mellan två diktaturer, där Peking drog längsta strået.

När Peking fick sommarspelen 2008 kritiserade många IOK för valet av en diktatur. I dag är det inte längre en fråga, inte när det snart bara är spenderglada diktaturer som eventuellt visar intresse eftersom de kan strunta i vad deras folk tycker.

Även om också jag som en annan nostalgisk dumskalle jublade när Aten fick OS 2004 var det en ekonomisk katastrof för Grekland – och EU. Den latinamerikanska motsvarigheten var förra årets spel i Rio de Janeiro. Till och med de välskötta spelen i London 2012 har sedermera kritiserats för att ha kostat mer än de smakade. Som en krogrunda på kredit och det kan bli på samma sätt efter Paris 2024.

Nåja, personligen ska jag inte klaga eftersom jag inte ägnar OS mycket uppmärksamhet numera. Dyra tv-rättigheter gör att exempelvis svenska SVT inte längre har råd att visa någonting, inte ens snuttar i efterhand. Även om de flesta har möjlighet att se OS i vilket fall som helst, tycks färre göra det. Även inräknat live-streaming var Rio-OS sålunda ett amerikanskt tittarfiasko och det är framför allt de måttligt intresserade som försvinner.

Trenden avspeglar ett krympande allmänintresse med riskabla effekter för inte bara reklamintäkterna utan också värdet av OS som sådant. I synnerhet om man ändå inte vet om de bästa idrottarna verkligen är just det eller bara dopade.

Den dagen OS ställs in är det inte säkert att så många kommer att sakna spelen mer än som nostalgiskt minne.