Ledare Visst imponerade invigningen av de olympiska spelen i sydkoreanska Pyeongchang. De två koreanska staterna travade in tillsammans – under gemensam flagga. Korea ställer till och med upp med gemensamt damhockeylag (även om de rent sportsliga framgångarna inte infunnit sig). Det är svårt att ifrågasätta steg i försoningens väg, om än aldrig så små eller blott symboliska.

Men det råder inte full politisk enighet i Sydkorea om den rådande linjen och den gemensamma inmarschen mötte också gatuprotester utanför stadion. Vissa är misstänksamma mot president Moon Jae-ins försoningspolitik, vilken i stor utsträckning är en fortsättning på den så kallade solskenspolitiken runt sekelskiftet. Densamma framstår nämligen i historiens ljus som ett misslyckande. Medan världen hoppades på något annat, rullade det nordkoreanska kärnvapenprogrammet vidare.

Redan detta – att sydkoreanerna inte är överens – är samtidigt en framgång för Nordkoreas diplomati. Framför allt har inviterna söderut skapat spänningar mellan Seoul och Washington. Huruvida USA:s vicepresident Mike Pence, på plats under OS-invigningen, lyckades överbrygga dessa råder delade meningar om.

Det är utomordentligt skickligt av Nordkoreas diktator Kim Jong-Un att spela på känslor av nationell förbrödring koreaner emellan och därmed (indirekt) framställa Förenta Staterna som ett hinder på vägen mot samarbete. Ingen borde visserligen gå på bluffen och i slutändan sätter som alltid de realpolitiska förutsättningarna gränsen för vad som faktiskt kommer att inträffa. Sydkorea kommer aldrig att riskera den livsviktiga relationen med Förenta Staterna till förmån för ”vänskapen” med den stalinistiska diktaturen i norr.

Sydkoreas president Moon har emellertid bundit sig hårt för en politik som kan sluta i en återvändsgränd. Han har följaktligen bjudits in av Kim till Pyongyang – men riskerar att politiskt kramas ihjäl om han dyker upp.

Samtidigt kan de nordkoreanska inviterna på sätt och vis vara ärligt menade, i den meningen att kärnvapen- och missilproven åtminstone tagit en paus. Detta är visserligen inte helt överraskande, åtminstone inte med kremlologiska glasögon på nästippen (nt.se/asikter/ledare/litet-hopp-mitt-i-elandet-om4912832.aspx). Kim vill bryta sin ekonomiska isolering. Det skapar visst förhandlingsutrymme.

Men atombombsarsenalen kommer han inte att skrota och regimen har naturligtvis inte heller några demokratiska avsikter. I sin opålitlighet är den pålitlig! Försoningsgester under OS eller inte.