Ledare Sverige är det mest korrupta landet i Skandinavien, enligt Transparency Internationals nya mätning. Organisationen mäter varje år korruption i 180 olika länder på en skala från 0 till 100, där 100 innebär att man i princip är fri från korruption. Sverige får 84 poäng, vilket är 4 poäng lägre än för ett år sedan.

En anledning kan vara alla de skandaler som nyligen har uppdagats. Skatteverket, Transportstyrelsen och Polisen är bara några få exempel på myndigheter som anklagades för korruption 2017. Transparency International Sverige anser att ett problem är att offentlighetsprincipen inte alltid tillämpas, och föreslår en nationell handlingsplan mot korruption. ”Jobbar vi inte aktivt mot korruptionen finns det avsevärda risker att Sverige tappar ännu mer i tillit till offentliga institutioner”, säger ordförande Ulla Andrén. Det för oundvikligen tankarna till Sveriges kampanj för en plats i FN:s säkerhetsråd, i vilken regeringen systematiskt har valt att kringgå offentlighetsprincipen.

Situationens allvar till trots verkar regeringen föga krismedveten. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) säger till SVT att man ”i praktiken” redan arbetar med en handlingsplan, men föreslår inga konkreta åtgärder. ”Det är det viktigaste verktyget vi har mot korruption, att se till att vi har en förvaltning som är medveten om de här riskerna och som jobbar kontinuerligt med att hantera riskerna.”

Hur är det tänkt att ske om inte ens regeringen tar frågan på allvar? Korruption är mer än naivitet och brist på information. Regelverket behöver bli hårdare och tydligare. Institutet mot mutors årliga sammanställning av mutbrott visar att ingen har dömts för brottet vårdslös finansiering av mutbrott sedan den nya mutbrottslagstiftningen infördes för sex år sedan. Att den högsta företagsbot för mutbrott som kan utdelas i Sverige ligger på tio miljoner kronor hjälper inte heller.

Vi bör inte heller ha en för snäv syn. Korruption är missbruk av offentlig makt för privat vinning. Det behöver inte röra sig om några stora summor – ibland inte ens om pengar, utan olika typer av förmåner eller ren vänskapskorruption. Det behöver inte heller ske på hög nivå inom myndigheter. I kommunsektorn med stora ansvarsområden, hög omsättning av pengar och många medarbetare är korruptionsrisken hög. Offentliga upphandlingar utgör också en särskild risk.

Det hade inte behövt vara ett problem om det inte var för vår väldigt bristfälliga granskning och ansvarsutkrävande. Att införa en oberoende professionell revision av kommunerna och stärka tjänstemannaansvaret genom att låta domstolar i stället för de berörda myndigheterna utreda tjänstefel borde vara två självklara åtgärder.

Til syvende og sidst behövs ledarskap från regeringen. Att bara svamla om utbildningar och information är inte ansvarsfullt – och att själv systematiskt kringgå offentlighetsprincipen är det än mindre.