Ledare Förra hösten mullrade det i folkdjupet. Förändrad rättspraxis ledde till att många personer som tidigare haft rätt till personlig assistans i enlighet med LSS-lagen förlorade eller riskerade att förlora den. Efter hårda protester ändrade barn- och äldreminister Åsa Regnér (S) på turordningen. Det var inte rimligt att fler än var tredje brukare riskerade att förlora sin assistans.

Beslutet var rätt, men löste naturligtvis inte den långsiktiga frågan om de ökade kostnaderna för personlig assistans. Stig Svensson hade fått uppdraget att utreda assistansfrågan och lämnade in sin utredning förra månaden. På DN Debatt 7/2 drar han några slutsatser om den rådande situationen.

Redan i dag kostar den personliga assistansen cirka 30 miljarder kronor årligen. Det är förstås en orimlig kostnad, samtidigt som Svensson fruktar att utan reformer riskerar kostnaderna att fördubblas de närmaste decennierna.

Kostnadsökningen under senare år beror inte på att brukarna blivit fler (drygt 15 000 har i dag rätt till statlig assistansersättning), utan på att antalet timmar per brukare nästan fördubblats sedan 1995t.

Svensson noterar vidare att ”Socialstyrelsen uttalade att man aldrig tidigare i någon bransch som haft tillståndsprövning för och tillsyn över upplevt maken till kriminalitet och oseriösa aktörer”. Tillsynen har emellertid skärpts och fusket har i vilket fall som helst aldrig uppgått till mer än cirka sju procent av totalkostnaderna för personlig assistans. Det är förstås fullständigt oacceptabelt! Men också en påminnelse att även med effektivare kontroll, räcker denna ”besparing” inte så långt.

Enligt Svensson är problemet istället att lagen är otydlig och resonerar utifrån ett visserligen hypotetiskt, men likväl tänkvärt exempel. Om en person äger ett sommarhus i Portugal och därefter drabbas av en svårt handikappande olycka, har denne rätt minst ett halvdussin assistenter under vistelserna utomlands. Svensson konstaterar att ”då likhet inför lagen gäller medför detta att andra som kommer efter och önskar liknande ska ha samma rätt”. Praxis rör sig med andra ord i riktning mot en allt generösare bedömning över hur mycket assistans brukarna har rätt till.

All politik innebär avvägningar och därför är det nödvändigt med rimliga politiska prioriteringar. Vad som krävs är rimliga skälighetsbedömningar. Det viktiga är att de som har störst behov får möjlighet att leva ett värdigt liv.