Ledarkrönika ”Det är inte något val.” När jag nyligen intervjuade den tidigare schackvärldsmästaren Garri Kasparov, vägrade han att kalla söndagens ryska presidentval för just det. ”Ett så kallat val” kunde han däremot gå med på. Det faktum att valet ytligt följer gängse demokratiska formalia är bara en sliten fernissa. Ingen låter lura sig. I den meningen hade det varit ärligare av Vladimir Putin att utropa sig till diktator på livstid.

Putin utmanas av en lång rad kandidater – alla noggrant godkända för att vara ofarliga. Kommunistpartiet har som vanligt sina väljare, men de tenderar att bli färre för varje val och det lär inte bli annorlunda den här gången. Kommunisterna (som verkligen är och inte bara kallar sig det) var länge Putins favoritmotståndare, eftersom de flesta ryssar, all sovjetnostalgi till trots, inte vill tillbaka till den gamla onda tiden. Kommunistpartiet överraskar dock genom att ställa upp med Pavel Grudinin, mer populist än kommunist, istället för veteranen Gennadij Zjuganov. Lär inte ha någon betydelse. Mer än ett kvarts sekel efter Sovjetunionens fall framstår den kommunistiska vurmen som skrattretande gammalmodig för allt fler ryssar.

Vissa veteraner från förr känner vi dock igen, som ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij och liberalen Grigorij Javlinskij. Båda är chanslösa mot Putin, liksom utmanaren Ksenija Sobtjak. Hon är lika liberal som Javlinskij och lockar en del ungdomar i storstäderna, men tillåts framför allt ställa upp som kändiskandidat och demokratiskt alibi för Putin. Har lika lite med segern att göra som ytterligare några andra hoppfulla men hopplöst akterseglade kandidater.

Den ende som kanske inte hade kunnat vinna, men ge Putin en match, är Alexej Navalny – på en och samma gång liberal, nationalist och lätt populist. Men Navalny får inte ställa upp efter att ha dömts för förskingring i en politiserad rättegång. Han uppmanar istället sina anhängare att bojkotta valet. Därmed har han hittat Putins svaga punkt. Väljarna kan fortfarande avstå från att delta och om de blir tillräckligt många riskerar de att underminera presidentens auktoritet.

Nu kommer naturligtvis valdeltagandet att bli stort i vilket som helst – lika stort som Putins segermarginal. Det finns ju något som heter valfusk. Men för mycket fusk ser illa ut, rentav löjeväckande. Putins populärdiktatur tål nämligen inte att skrattas åt och den förutsätter dessutom ett visst (låt vara ofta passivt) folkligt stöd.

Länge fungerade den politiken bra och Putin kunde sitt måttligt roande minspel till trots framställa sig som brinnande patriot ena dagen, välfärdsstatens garant nästa och marknadsliberalernas bäste vän den tredje. I dag återstår egentligen bara den nationalistiska vurmen, allt grövre kryddad med vapenpornografi och varningar för ett svårdefinierat yttre hot för var dag som går. Nationalismen har gått hem, ingen tvekan om den saken. Men till sist kan också denna vulgära fosterlandskärlek framstå som lika enhanda och sötsliskig som sockervadd. Allt medan välståndet faktiskt krympt, inte minst för medelklassen – låt vara att bilden i typisk rysk ordning inte är entydig. Man kan i alla samhällsklasser och bland alla grupper hitta både anhängare och motståndare till Putins politik. Än så länge gynnar det presidenten, i synnerhet som den kanske vanligaste attityden kan sammanfattas som ”jag orkar inte bry mig”.

Putin är farlig – för Rysslands grannländer, men också för Ryssland självt. Men något har gått sönder, för att använda en sliten klyscha från svenska valrörelser. Framgångssagan har brutits. Inrikespolitiskt råder stagnation, utrikespolitiskt är kriget i Ukraina ett halvfiasko och diplomatiskt är Moskva ganska isolerat, det lika skickliga som hänsynslösa agerandet i Syrien till trots. De senaste åren kan presidenten notera långt fler motgångar än framgångar.

Visst kommer Putin att vinna presidentvalet! Men applåderna riskerar att eka lika ihåligt som under det brezjnevitiska förfallet.