Ledarkrönika Våren 1917 knorrade svenska folket. Ibland mer än så. Det utbröt hungerkravaller. Först i Västervik, därefter i Norrköping. Fler oroligheter följde och det fanns dessutom en politisk dimension. Den ryska februarirevolutionen inspirerade på vänsterkanten. Stod vi inför en revolution också i Sverige?

Nej, det gjorde vi inte. Varken 1917 eller 1918. Inte på riktigt. Men det är lätt att konstatera detta i dag. På tiden det begav sig var många djupt oroade över utvecklingen. Att oroligheterna gick att kontrollera berodde till inte ringa del på en i dag sorgligt bortglömd statsminister. Carl Swartz från Norrköping.

Hungerkravallerna 1917 var framför allt uttryck för en skriande livsmedelsbrist, inte några långtgående politiska krav. Det ena kan emellertid lätt leda till det andra. Särskild oro väckte vänsteragitationen bland soldater och matroser – efter rysk modell. Det var emellertid inte fråga om någon allmän revoltstämning och till detta kan läggas en viss ovana på alla sidor att sätta hårt mot hårt.

Författaren Jolo (Jan Olof Olsson) har till exempel beskrivit en på sätt och vis dråplig episod, då ett förband skickades ut för att gripa matroser som deltagit på ett potentiellt revolutionsmöte i Stockholm. Det bar sig inte bättre än att förbandet mötte matroserna vid Slussen, när de senare var på väg hem. Trupperna bara passerade varandra, i tystnad...

Statminister Hjalmar Hammarskjöld i den formellt opolitiska (i praktiken konservativa) regeringen var under alla omständigheter djupt impopulär i breda kretsar och kallades av många för ”Hungerskjöld”. Egentligen var det orättvist, men den omfattande ransonering som införts fungerade dåligt. Samtidigt frodades den svarta marknaden och vissa så kallade gulaschbaroner gjorde sig goda förtjänster på dyrtiden.

Hammarskjöld stod för en gentemot Tyskland ”välvillig” neutralitet. Det var en politik som kostade, både i inhemsk popularitet och vad gäller relationerna till Frankrike och Storbritannien. Västhandeln lamslogs av hårdnande brittisk blockadpolitik och den svenska neutraliteten framstod som allt mer obalanserad.

Våren 1917 hade ministären Hammarskjöld nått vägs ände och risken för våldsamma demonstrationer 1 maj, fick kung Gustav V att inse behovet av regeringsombildning. Istället för Hammarskjöld föreslog han ordföranden för det så kallade statsutskottet Carl Swartz till statsminister. Swartz var arvtagare till tobaksfirman Petter Swartz i Norrköping, men hade också gjort framgångsrik karriär som finansminister före kriget. Han ansågs tillhöra den moderata högern, vilket underlättade breda överenskommelser i riksdagen.

I dag är nog Carl Swartz bortglömd av många, även om Villa Swartz (donerad av honom 1912) står som ett levande minne i Norrköping. En anledning att Swartz positiva betydelse för Sveriges politiska utveckling glömts bort, är förstås att han bara innehade sin post under ett halvår. Därtill passade han inte in i den sedermera så dominerande socialdemokratiska populärhistorien. I denna historieskrivning fanns det inte någon plats för den ”gamla” högern, nej knappast ens för liberalerna som spelade en nog så viktig roll under demokratiseringen.

I själva verket var övergången till full demokrati en successiv process, som började med att högerministären Lindman införde allmän och lika rösträtt för män till riksdagens andra kammare 1909 och avslutades under den liberala ministären Edén med att kvinnor fick samma rösträtt 1918. Samtidigt avskaffades den graderade rösträtten i kommunalvalen.

Utrikespolitiskt kan man säga att Swartz spegelvände Hammarskjölds politik – från tyskvänlig neutralitetspolitik till brittisk- och franskvänlig. Det gjorde mycket för att mildra livsmedelskrisen.

Lika viktig var emellertid överenskommelsen om borgfred på gator och torg. Rädslan för plundringar och arbetarledda upprorsförsök hade nämligen lett till framväxten av så kallade skyddsgarden, i praktiken paramilitära miliser. Detta riskerade i sin tur att leda till sin vänstervridna motsvarighet, vilket var just vad de hårdaste socialisterna hoppades på. Risken för blodiga sammanstötningar ökade.

Swartz förbjöd skyddsgardena – i samarbete med Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting, som lovade att arbetarrörelsen skulle ta ansvar för ordningen under demonstrationerna vid första maj och andra tillfällen. Dessa skulle inte få urarta i våld eller butiksplundringar.

Ett löfte svårt nog att leva upp till, i en situation där många krävde en radikalare politik. Branting var emellertid en övertygad demokrat som avskydde blodsutgjutelse.

Om Branting fick kämpa med en splittrad arbetarrörelse, gällde detsamma för Swartz och högern. En falang under Ernst Tryggers ledning motsatte sig hårdnackat parlamentarismens framväxt, medan andra intog en mer pragmatiskt attityd. Avgörande var framför allt att många av näringslivets företrädare till varje pris ville undvika det kaos som generalstrejker och eventuella revolutionsförsök skulle innebära.

Swartz sköt dock rösträttsreformerna framför sig, till efter andrakammarsvalet 20 september 1917. Sannolikt anade han att högern i form av Allmänna valmansförbundet skulle förlora regeringsmakten, vilket också blev fallet. Partiet backade kraftigt, även om rösterna i stor utsträckning inte gick direkt till vänster utan de nya partierna Bondeförbundet och Jordbrukarnas Riksförbund. Liberala samlingspartiet gick fram, medan Socialdemokraterna faktiskt backade något – utmanade från vänster av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (det vill säga dagens Vänsterpartiet), vilket sedermera skulle gå bolsjevismens ärenden.

Resultatet blev en koalitionsregering mellan Liberalerna och Socialdemokraterna med liberalen Nils Edén som statsminister och Hjalmar Branting som finansminister. Kung Gustav V – som hade en anmärkningsvärt förtroendefull relation till Branting – hoppades att Swartz trots allt skulle kunna sitta kvar, men gjorde inga helhjärtade försök att förhindra maktskiftet.

Parlamentarismen hade segrat och revolutionen var avstyrd, även om vissa politiska strider återstod att utkämpa 1918. Swartz spelade också under dessa en viktig roll som medlare, då riksdagens första kammare fortfarande dominerades av högern. Därvidlag var det kanske tur för Sverige att Swartz råkade missa tåget första dagen i oktober 1918. Just det tåg som spårade ur vid Getå i Sveriges värsta järnvägsolycka.

Carl Swartz dog några år senare och minnet av statsmannen bleknade fort. Hågkomsten av hans politiska gärning förtjänar emellertid ett bättre öde.