Ledare Nu på onsdag, den 14 februari, sammanträder Östergötlands regionfullmäktige. På det mötet var det tänkt att pröva varvade talarlistor baserade på kön, för att få fler kvinnor att gå upp i talarstolen.

Ordningen ska se till att det blir varannan man, varannan kvinna som får ordet. Men vad händer om det finns för få personer av det ena könet som vill tala? Överges då de varvade listorna eller blir det streck i debatten? Om det sista alternativet tillämpas kan det betyda att en politiker inte får framföra sin åsikt på grund av sitt kön.

Förslaget att införa en fördelning av ordet som styrs av könstillhörigheten drogs till slut tillbaka av den styrande majoriteten, bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Men ordföranden i regionfullmäktige, Eva Andersson (S), lät i NT (9/2) förstå att förslaget inte är skrotat utan att det enbart är införandet som har skjutits upp.

Att ledande socialdemokrater i regionen vill pröva ett system med varvade talarlistor är märkligt. En sådan ordning skulle troligen aldrig övervägas i exempelvis kommunfullmäktige i Norrköping. Det som lär möjliggöra varvade talarlistor i regionfullmäktige är allmänhetens ointresse för vad som sker där.

Förslaget att införa en fördelning av ordet som styrs av könstillhörigheten pekar även på idéernas förfall inom politiken. Hela situationen framstår som ett identitetspolitiskt haveri.

Sverige är en representativ demokrati. De politiska representanterna väljs av väljarna för sina värderingar och idéer. Förslaget med varvade talarlistor grundas däremot på en annan tolkning av den representativa demokratin – i den ses de folkvalda främst som representanter för sitt kön.

Att varvade talarlistor ska prövas framöver bör ses som ett uttryck för att värderingar och idéer värderas allt lägre i den församling som ska besluta om framtiden för länets sjukhus och kollektivtrafik.

Det finns också fler problem. Varvade talarlistor lär missgynna partierna med störst könsobalans bland ledamöterna. I regionfullmäktige handlar det om Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – som alla återfinns i opposition. Av Moderaternas 23 ordinarie ledamöter i fullmäktige är endast åtta kvinnor. Kristdemokraterna har sex mandat, men endast en är kvinna av de ordinarie ledamöterna. På de tio platser som Sverigedemokraternas fick efter valet återfinns enbart två kvinnor, resterande åtta platser innehavs av män.

Och visst går det att ha en hel del åsikter om könsbalansen i de nämnda partierna. Samtidigt är varje ledamot en demokratiskt vald representant för väljarna, något som ska respekteras.

Då de andra partierna i regionfullmäktige har en hyfsat jämn könsfördelning är det främst oppositionen som missgynnas av varvade talarlistor. En effekt som inte kan vara okänd för det S-ledda styret, vars jämställdhetssatsning försvagar den politiska jämställdheten.