Ledarkrönika De svenska reaktionerna efter helgens amerikanska vedergällning i Syrien, är ibland lite förvirrade. Dels kan man fråga sig om alla egentligen förstått vad anfallet handlade om. Dels kan man ana den dubbelmoral, som på ett eller annat sätt alltid vill lägga skulden för nära nog vilken utveckling som helst på USA – i synnerhet när presidenten råkar heta Donald Trump.

Tydligast gav utrikesminister Margot Wallström (S) uttryck för detta. ”Jag ser inte att ett folkrättsbrott ska lösas med att man begår ännu ett folkrättsbrott” hävdade hon före angreppet. Efter detsamma uttryckte hon ömsom besvikelse, ömsom förståelse och varnade för en eskalering. Men när FN:s säkerhetsråd röstade om ett ryskt fördömande, röstade Sverige naturligtvis nej.

Bra så! Men vägen dit var som vanligt i wallströmska fall en smula vinglig. Och hon missade en möjlighet till större europeiskt inflytande genom att inte diplomatiskt ta rygg på Frankrike, vilket på sätt och vis nästan var mer drivande bakom anfallet natten mot lördagen än till och med Förenta Staterna.

Över hundra kryssningsmissiler sköts och veterligen träffade samtliga sina mål. Skadegörelsen var lokalt omfattande, om än naturligtvis inte krigsförändrande i det stora hela. Det var inte heller tanken.

Syftet var att bestraffa en stat – i detta fallet Syrien – som använder stridsgas. En utmaning som redan Trumps företrädare Barack Obama ställdes inför, men han föll till föga. Därefter har regimen Assad varit flitig i att utnyttja gas som terrorvapen mot civila (fast också med viss militär nytta, eftersom rebellerna ofta inte ens har enkla gasmasker).

Fast för ganska exakt år sedan tog det slut. Trump tänkte inte låta sig förolämpas som Obama och även om det kan diskuteras hur genomtänkt vedergällningen var den gången, dämpades den syriska krigsmakten i sin iver att gasa den egna befolkningen. Fram till tragedin i Douma nyligen, vilken delvis kan ses som ett test. Skulle Trump slå till igen eller hade han tröttnat?

Det hade alltså Trump inte och även om det finns skäl att ifrågasätta hans twitterdiplomati, är det bra att användning av stridsgas straffas nästan per automatik. Nu vet inte bara Syriens diktator Bashar al-Assad det, utan också andra mindre nogräknade figurer jorden runt.

USA backades upp av Storbritannien och framför allt Frankrike, vilket gav agerandet ökad politisk tyngd. Samtidigt som det egentligen var ganska begränsat i omfattning. Skadorna är kännbara, men hotar inte på något sätt regimen Assad. Framför allt hölls Ryssland underrättad om anfallet, inga ryska styrkor drabbades och bakom den hårda retoriken är följaktligen den ryska reaktionen relativt återhållsam.

Vissa tolkar intressant nog det amerikanska agerandet som hyckleri, påfallande ofta säkert samma personer som varnat för anfall. Det om något är emellertid hyckleri – att anfallet på en och samma gång var för starkt och för svagt! Likaså luktar det politisk bekvämlighet när det till exempel talas om diplomatiska lösningar i FN:s regi. FN är i åtminstone denna fråga lika akterseglat som någonsin dess föregångare NF. Ingen bryr sig helt enkelt om vad som händer och inte i FN-skrapan.

Allra mest gäller det tyvärr regimen Assad, som är på väg att vinna inbördeskriget. Det är ett realpolitiskt faktum, vilket tyvärr ändå inte innebär att vi befinner oss särskilt mycket närmare fred i Mellanöstern. Kurdernas öde i Syrien och Irak är fortfarande inte avgjort, inbördeskriget i Jemen fortgår och motsättningarna mellan Iran och Saudiarabien skärps nästan dag för dag.

Det börjar likna 30-åriga kriget.