Ledare Förr var de vanligare – värnpliktsvägrarna. De flesta var visserligen vapenvägrare snarare än totalvägrare och fick ofta gör vapenfri tjänst. Men ett fåtal riskerade faktiskt fängelsestraff.

Många snyfthistorier blev det i medierna, åtminstone från det röda 70-talet och framåt. Andra uppfattade kort och gott värnpliktsvägrare som smitare. En majoritet av alla män var ju tvungna att göra lumpen – varken de ville eller inte. Under det kalla kriget var värnplikt norm (för män) och en bärande del av själva tvånget som sådant.

I dag är värnplikten på väg tillbaka, men i liten skala – för både män och kvinnor. Av förra årets totala kull på runt 90 000 ungdomar har lite drygt 6 100 kallats till mönstring. Ungefär hälften av dessa kommer i sin tur att preliminärt inkallas för tjänstgöring, i slutändan lär uttaget bli något mindre.

Men alla vill inte. 75 personer har anmälts för brott mot lagen om totalförsvarsplikt, eftersom de kallats till mönstring men inte infunnit sig. Då har godtagbara skäl som exempelvis sjukdom undantagits.

Huruvida 75 är få eller många är förstås en relativ fråga. Drygt en procent alla som kallats till mönstring – och mindre än en promille av alla teoretiskt värnpliktiga. Fast samtidigt just därför paradoxalt nog relativt många, med tanke på att den som verkligen vill slippa inkallelse också lär göra det. Eller?

I Kvällsposten uppmärksammas ett fall, av en synbarligen slarvig 19-åring som inte nödvändigtvis har så mycket mot värnplikt som sådan, men inte tycker att det var så viktigt att inställa sig till mönstring! Nästan som om det i själva verket var frivilligt, ett erbjudande från staten.

Totalförsvarsplikt är emellertid en allvarlig fråga, både principiellt och juridiskt. Det bör leda till skärpta krav i dubbel riktning.

Den som kallas till mönstring måste infinna sig. Liksom den vilken tas ut till värnpliktstjänstgöring. Allt annat är flum.

Fast just av den anledningen finns det också goda skäl för staten att vara försiktig med tvångsinstrumentet. De som inte vill, och tydligt ger uttryck för detta, bör inte ens kallas till mönstring – än mindre tas ut för värnpliktsttjänstgöring. Allt för omfattande tvång riskerar nämligen att vara förödande för det som i militära omständigheter brukar kallas för moralen. Tvång går inte heller att motivera som norm i civilsamhället, vilket alltså var fallet under kalla kriget. Missbrukas tvångsinstrumentet riskerar vi bara uppslitande politiska strider om värnpliktens återinförande, samt synnerligen dålig PR för försvarets verksamhet.

Det finns goda skäl att betänka detta, eftersom grunden för tjänstgöring och eventuell anställning även framdeles måste bygga på ett gott mått av frivillighet. Hellre en försvarsmakt med något färre men verkligt välmotiverade soldater.