Ledare Under lång tid har det, åtminstone från vänster, talats om behovet av fler heltidstjänster inom vård, skola, omsorg. Av debatten har man kunnat misstänka ett tryck från ”verkstadsgolvet”. Men den bilden stämmer inte.

Som det gick att läsa på nyhetsplats i NT 10/7 påvisar en färsk enkät, genomförd av Sveriges kommuner och landsting (SKL), att de flesta deltidsarbetare i själva verket inte vill gå upp till heltid. När NT tillfrågar några anställda på ett äldreboende bekräftas den bilden.

Förklaringarna varierar, men handlar i stor utsträckning om att arbetsuppgifterna är för fysiskt krävande – åtminstone för den aktuella lönen. Många vill också se en jämnare fördelning mellan arbete och familj.

Och det är tydligen ett problem, åtminstone om man får tro en del av reaktionerna från SKL. Enligt Jeanette Hedberg på organisationen är det nämligen först och främst en jämställdhetsfråga att deltidsarbetande kvinnor (de är ofta just kvinnor) går upp till heltid: ”Vi vill att man ska dela lika. Där försöker vi få till en normförflyttning”.

Vad de deltidsarbetande själva vill är uppenbarligen av underordnat intresse och det förvånar inte eftersom den ovan nämnda ”normförflyttningen” i grunden är antiliberal och istället bygger på feministisktsocialistiska hegemonikrav. Eller på vanlig svenska att de som ger uttryck för avvikande mening inte begriper sitt eget bästa, motarbetar jämställdhet eller går det så kallade patriarkatets ärenden. Att de deltidsarbetande själva faktiskt skulle veta vad de vill ingår inte i den mentala självbilden och särskilt förargligt är det om några vill tillbringa mer tid med familjen.

Det lite märkliga är däremot i den stund inte fackföreningarna förmår ta tillvara medlemmarnas verkliga intressen. I detta fall kan det vara arbetares vilja att fortsätta arbeta deltid, men också kunna se fram mot en bättre löneutveckling och mindre fysiskt belastande arbetsuppgifter. Det senare torde vara särskilt viktigt inte bara om fler någonsin ska bli intresserade av heltidsarbete, utan också om de fysiskt ska orka i ett arbetsliv där vi är många som kommer att tvingas arbeta högre upp i åldrarna för pensionen i framtiden. I sammanhanget går vi (förhoppningsvis) mot en mer flexibel arbetsmarknad, där deltidstjänster – kanske flera på en gång – borde vara ett alternativ, likaså ett arbetsliv som successivt kan växlas över i pension.

Under alla omständigheter finns det ingen anledning att av vänsterfeministisk fundamentalism hålla fast vid heltid som självklar norm, i synnerhet inte som deltidsanställningar förmodligen vore en god väg in i samhället för många nyanlända invandrarkvinnor. En god liberal princip är istället att lyssna på löntagarna och fråga sig hur man kan gå var och ens önskemål till mötes.