Som om Sverige inte fanns i diskussionen

Krönika Vi är inte på plats trots att en av våra viktigaste frågor diskuteras överallt, skriver Stefan Olsson.

I helgen som gick var den årliga säkerhetspolitiska konferensen i München. Jag var där. Så var även Peter Hultqvist (S), vår försvarsminister. I övrigt lyste Sverige med sin frånvaro på alla tänkbara sätt.

Munich Security Conference är en av de viktigaste utrikespolitiska konferenserna under året. Några namn ur deltagarlistan: kung Abdullah av Jordanien, Petro Porosjenko, president i Ukraina, Toomas Henridk Ilves, president i Estland, Dimitri Medvedev, premiärminister i Ryssland, Haider al-Abadi, premiärminister i Irak, Manuel Valls, premiärminister i Frankrike, John Kerry, utrikesminister i USA, Phillip Hammond, utrikesminister i Storbritannien, Walter Steinmaier, utrikesminister i Tyskland, Paolo Gentiloni, utrikesminister i Italien, Mohammad Javad Zarif, utrikesminister i Iran. Jag kan göra listan hur lång som helst.

Det var när jag satt och lyssnade på en panel om flyktingkrisen som det slog mig. Var är Sverige? Medverkade gjorde utrikesministrarna i Italien, Nederländerna och Turkiet plus chefen för International Migration Organization. Panelen leddes av Christiane Amanpour, nyhetsankare på CNN. Inte en enda gång nämndes Sverige i diskussionen.

Konstigt, tänkte jag. Vi är ju ändå det land i EU som har tagit emot flest flyktingar per capita. Varför vill ingen ställa några frågor till oss?

Jag kollade i deltagarlistan. Norge var där med både sin statsminister och utrikesminister. Men Sverige? Bara försvarsministern.

Det är långt ifrån alla länder som skickar sina statsministrar till München. Inte ens sina utrikes- eller försvarsministrar. Så viktig är inte en konferens – om det nu inte vore för att en av Sveriges viktigaste frågor också råkade vara en av konferensernas viktigaste frågor.

Någonting är seriöst fel med Sveriges utrikespolitik. Om vi ska tro regeringen är vi en humanitär stormakt. Det är därför vi har tagit emot fler flyktingar än något annat land och det är därför vi kandiderar till en post i FN:s säkerhetsråd. Vårt anseende är gott i världen. Ända sedan Olof Palmes dagar är Sverige känt som den lilla nationen som andra respekterar och anlitar som medlare i konflikter.

När jag sitter i München ser jag att inget av detta är sant. Vi är inte på plats trots att en av våra viktigaste frågor diskuteras överallt. På försvarsminister Hultqvist faller ingen skugga, men flyktingfrågorna är inte hans område.

Kanske kom aldrig någon inbjudan till Rosenbad eller UD, och man kanske inte kan bjuda in sig själv hur som helst. Men då är frågan istället varför Sverige inte lyckades få någon inbjudan när den i särklass viktigaste frågan för svensk del skulle disktuteras.

Men det konstigaste av allt är ändå att jag i tre dagar fick höra talare efter talare diskutera lösningar på flyktingkrisen utan att säga något om Sverige. Det är som om vi inte fanns.

 
  • MEST LÄST PÅ NT.SE

Ledare

  • Twitter
  • @NTledare

Fler ledare